Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter?

Rapporten diskuterar de mekanismer genom vilka arbetsmarknadspolitiken påverkar sysselsättningen och ger en översikt av de empiriska studierna rörande Sverige. Huvudslutsatserna är: (i) till skillnad från under 1980-talet har det under 1990-talet varit svårt att påvisa positiva individeffekter av arbetsmarknadsutbildning, medan däremot vissa typer av subventionerad sysselsättning tycks ha haft sådana effekter; (ii) det finns knappast något stöd för att Ams-åtgärderna påverkat matchningseffektiviteten positivt; (iii) det förefaller sannolikt att Ams-åtgärderna haft positiva effekter på arbetskraftsdeltagandet; (iv) subventionerad sysselsättning tycks, till skillnad från arbetsmarknadsutbildning, medföra betydande direkt undanträngning av reguljär sysselsättning; (v) det är oklart om arbetsmarknadspolitiken höjer lönenivån; (vi) ungdomsåtgärder tycks ha haft betydande undanträngningseffekter, samtidigt som det är oklart om de haft positiva individeffekter; och (vii) Ams-åtgärder bidrar förmodligen till en lägre öppen arbetslöshet, men samtidigt blir sannolikt den reguljära sysselsättningen lägre. De ekonomisk-politiska slutsatserna är: (i) Ams-åtgärder bör ges mindre volym i framtida konjunkturnedgångar; (ii) Ams-åtgärder bör i större utsträckning koncentreras på långtidsarbetslösa och i mindre utsträckning på ungdomar; och (iii) Ams-åtgärder bör inte användas för att upparbeta arbetslöshetsersättning eller som alternativ till denna.