Forskningsområden
  •  
Visa Ämnen
  • Remissvar 2017-02-28, dnr 252/2016

Utbildningsdepartementet
103 33 Stockholm

En gymnasieutbildning för alla (SOU 2016:77)

I detta ärende har generaldirektören Olof Åslund beslutat. Lena Hensvik har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har också Helena Holmlund deltagit.

Utredningen ger en mängd konkreta förslag på hur gymnasieskolan bör förändras i syfte att alla ungdomar ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning.

IFAU:s huvudsakliga kommentarer sammanfattas i nedanstående punkter:

  • IFAU ser positivt på en utredning om en möjlig övergång till ämnesbetyg inom en ämnesutformad gymnasieskola. En modell som kombinerar det nuvarande kurssystemet med ämnesbetyg förefaller däremot inte önskvärd. IFAU förordar att gymnasieskolans betyg på skolnivå förankras i externt rättade nationella prov. Detta stärker betygens legitimitet, motverkar betygsinflation och bidrar till likvärdig betygssättning.

  • Det är positivt att utredningen lägger ett förslag om förlängd undervisningstid (en ökning av ”minsta garanterade undervisningstid”).

  • Det är olämpligt med skärpta behörighetskrav till gymnasieskolans yrkesprogram, då detta sannolikt medför att fler studiesvaga elever ställs utanför gymnasieskolans nationella program.

  • Det är viktigt att minska den lokala variationen i rätten att läsa in högskoleförberedande ämnen, genom tydliga krav på huvudmän och skolor. Det är också rimligt att de högskoleförberedande ämnena ingår i grundupplägget på de yrkesutbildningar där övergången till högre studier är relativt hög. Att införa automatisk högskolebehörighet på program där övergången är mycket låg förefaller däremot mindre logiskt, och riskerar att försämra yrkesinnehållet för elever inom dessa inriktningar.

  • Det är bra att introduktionsprogrammen ses över då dagens struktur framstår som alltför komplicerad. I de fall där syftet är att eleverna ska uppnå gymnasiebehörighet bör detta ske på kortast möjliga tid, och studieplanen bör därför fokusera på de ämnen där behörighet saknas.

Ett arbete mot ämnesbetyg

Utredningen diskuterar för- och nackdelar med kurs- respektive ämnesbetyg, och betygssystemens funktion inom dagens gymnasieskola. IFAU håller med utredningen om att kursbetygen och den kursutformade gymnasieskolan bidrar till flexibilitet och underlättar för kompletterande studier inom vuxenutbildningen, men också om att systemet bortser från progressionen i lärandet och bidrar till att tidiga misslyckanden kan komma att få för stor vikt i elevens samlade meritvärde.

Utredningen menar att utvecklingen mot en gymnasieskola med sammanhållen struktur och färre lokala och valbara inslag möjliggör en övergång till en ämnesinriktad gymnasieskola med ämnesbetyg. IFAU håller med om detta och ser positivt på att en möjlig övergång till en ämnesinriktad gymnasieskola med ämnesbetyg utreds vidare. I och med att det finns för- och nackdelar med både kursbetyg och ämnesbetyg är det dock inte uppenbart vilket system som är att föredra. Fördelen med ämnesbetygen är att de inte låter tidiga prestationer slå igenom i slutbetyget. Detta kan vara särskilt gynnsamt för gruppen nyanlända elever i de fall eleverna börjar gymnasiet med svaga kunskaper, men uppvisar en stark progression och kommer ikapp efter hand.

Betygkriteriernas nuvarande utformning innebär att elevens svagaste prestation inom en kurs kan få avgörande konsekvenser för kursbetyget. IFAU anser att detta är problematiskt, då det dels kan försämra elevers motivation att utvecklas inom ämnets andra delområden, dels uppmuntrar elever till att fokusera på sina svagaste prestationer.  I vilken utsträckning betygskriterier bör betona svagheter respektive styrkor är inte uppenbart, men det finns en risk att betygskriterier som framför allt synliggör elevers svagheter bidrar till låg motivation och skolmisslyckanden. IFAU önskar att utredningen hade ägnat mer utrymme åt att problematisera betygskriterierna och deras konsekvenser. En övergång till ämnesbetyg riskerar att även fortsättningsvis lägga stor vikt vid svaga prestationer och misslyckanden, om utformningen av betygskriterier kvarstår i sin nuvarande form.

Utredningen presenterar även ett förslag som kombinerar kursbetyg och ämnesbetyg i en kursutformad gymnasieskola. IFAU uppfattar inte att det finns ett tydligt presenterat alternativ där underlaget gör sannolikt att det förenar fördelarna med kurs- respektive ämnesbetyg utan att nackdelarna kvarstår. I detta perspektiv tycks det ologiskt att välja en mellanväg som inte fullt ut utnyttjar de fördelar som respektive system har innan frågan har utretts ytterligare.

Det svenska utbildningssystemet har en lång tradition av att använda betyg som urvalsinstrument. Betygens legitimitet har dock kommit att ifrågasättas p.g.a. betygsinflation och bristande likvärdighet i betygssättning (Skolverket 2009; Holmlund m.fl. 2014). Skolkonkurrens och skolors ekonomiska incitament att attrahera elever tycks förstärka denna utveckling och särskilt fristående huvudmän har visat sig sätta betyg som inte motsvaras av provresultat (Hinnerich och Vlachos, 2016). IFAU menar att betygen bör förankras i resultat på externt bedömda nationella prov. Detta kan göras på skolnivå, och individuella avvikelser mellan betyg och resultat på nationella prov kan då förekomma. En sådan modell bidrar till att stärka betygssystemets legitimitet, till att motverka betygsinflation och till ökad likvärdighet i betygssättningen. Förankring av betyg i resultat på nationella prov kan underlättas av ett system med ämnesbetyg.

Det kursutformade gymnasiet genomfördes under samma tidsperiod som friskolereformen och skolans decentralisering. Idén om att marknadsmekanismer och decentralisering ska driva fram kvalitetsförbättringar bygger på att elever ska välja skola, att skolor ska konkurrera och erbjuda olika inriktningar och att elever ska kunna byta skola när de är missnöjda. Det kursutformade gymnasiet med kursbetyg har underlättat för skolbyten och har inneburit att de inte är så kostsamt för eleven att byta skola eller program. Systemet har också (åtminstone initialt) uppmuntrat till diversifiering och till att elever och familjer ska ha inflytande över innehållet i gymnasieutbildningen. Det är därför viktigt att påpeka att en utveckling bort från en gymnasieskola i form av kurser med valbara inslag, som utredningen mycket riktigt påpekar innebär mindre flexibilitet, också kan ha konsekvenser för hur ”skolmarknaden” fungerar och för den enskilde individens inflytande över hennes utbildning. Härvidlag kan det alltså finnas en avvägning mellan individens inflytande och samhällsintresset när det gäller skolans utformning.

Ökad undervisningstid

Sverige har internationellt sett relativt få undervisningstimmar i gymnasieskolan. Samtidigt visar forskning att längre undervisningstid förbättrar skolresultaten (Lavy 2010; Rivkin och Schiman 2015). IFAU ser därför positivt på förslaget om förlängd undervisningstid. Det är också viktigt med uppföljning av hur elevens rätt till ”minsta garanterade undervisningstid” efterlevs. Detta gäller i synnerhet i ett system där huvudmän kan ha incitament att hålla nere kostnaderna.

Enhetliga behörighetskrav till de nationella programmen

Utredningen föreslår en harmonisering av antagningskraven till samtliga gymnasieprogram, vilket i praktiken innebär att antagningskraven till yrkesprogrammen skärps från att idag kräva godkänt i svenska, engelska och matematik plus minst 5 ytterligare ämnen till att kräva godkänt i svenska, engelska och matematik plus minst 9 ytterligare ämnen.

IFAU anser inte att det är självklart att skärpta behörighetskrav kommer att öka genomströmningen i gymnasieskolan totalt sett.  Det är visserligen troligt att skärpta antagningskrav kommer leda till ökad genomströmning bland de elever som påbörjar ett nationellt program, då dessa kommer att vara bättre rustade för sin gymnasieutbildning. Samtidigt är det troligt att andelen elever på introduktionsprogrammen kommer att öka i och med skärpta antagningskrav.  När antagningskraven skärptes i och med Gy11, ökade t.ex. andelen elever på introduktionsprogrammen från 15,5 till 17,7 procent (enligt Skolverkets officiella statistik). En ytterligare skärpning av kraven kommer troligtvis att bidra till ytterligare ökningar på introduktionsprogrammen, vilket kan anses problematiskt då både övergången från introduktionsprogrammen till ett nationellt program liksom andelen som tar en gymnasieexamen är mycket låg.

Utredningen konstaterar i detta sammanhang att en höjd kravnivå från 8 till 12 godkända grundskolebetyg skulle ha relativt små negativa effekter på andelen behöriga elever till yrkesprogrammen. Men med tanke på att svenska elevers ämneskunskaper har fallit påtagligt under en längre period, är det dock sannolikt att striktare behörighetskrav blir mer och mer bindande över tid.

Ett annat argument som framförs är att högre behörighetskrav kan motivera eleverna att anstränga sig i fler ämnen i grundskolan. IFAU håller med om detta resonemang. Samtidigt finns det en risk att incitamenten för betygsinflation i grundskolan stärks av ökade krav på gymnasiebehörighet. Holmlund m.fl. (2014) konstaterar till exempel att det redan idag finns en stor diskrepans mellan elevers uppmätta ämneskunskaper och deras betyg, vilket är ett tecken på betygsinflation. IFAU önskar att utredningen hade lyft också detta perspektiv i diskussionen kring skärpta antagningskrav till gymnasiet. 

Forskning om effekterna av skärpta betygs- och examinationskrav visar att i den utsträckning ökade krav leder till bättre skolresultat, gäller det framförallt för de bästa eleverna. Vidare leder högre betygs- och examinationskrav till ökade avhopp från skolan, huvudsakligen bland de svagare eleverna (se exempelvis Betts och Grogger, 2003; Bishop och Mane, 2001; Hall, 2009, Figlio och Lucas, 2004;). Det är i detta sammanhang rimligt att ställa frågan om skärpta antagningskrav är motiverade utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv, då det råder stor brist på personal inom flera av yrkesprogrammens delarbetsmarknader (t.ex. inom byggsektorn och inom vård och omsorg). Man kan här konstatera att flertalet yrkesprogram (t.ex. industriprogrammet, omvårdnadsprogrammet och byggprogrammet) ger goda chanser till ett varaktigt arbete, vilket också gäller elever med låga initiala grundskolebetyg (SNS Konjunkturrådsrapport, 2017). Istället för att utestänga fler studiesvaga elever från utbildningar som ger jobb, och istället hänvisa dessa till bristfälligt fungerande introduktionsprogram med låg genomströmning, bör det yrkesförberedande innehållet på yrkesprogrammen stärkas för att tillgodose arbetsmarknadens behov.

Automatisk högskolebehörighet på yrkesprogrammen

Dagens gymnasieskola ger inte elever på yrkesprogram automatisk högskolebehörighet. Däremot kan elever välja de kurser som krävs för att uppnå behörighet, men de reella möjligheterna att läsa in högskolebehörighet varierar mellan olika program och också mellan skolor. Utredningen föreslår att samtliga yrkesprogram ska ge grundläggande högskolebehörighet, men att de aktuella kurserna bör kunna väljas bort av elever som inte önskar läsa dem.

IFAU håller med utredningen om att det är problematiskt att möjligheterna att skaffa sig en grundläggande högskolebehörighet varierar lokalt över landet, då detta skapar otydliga och ojämlika förutsättningar att fortsätta till högre studier. Att inkludera de högskoleförberedande ämnena i grundupplägget skulle troligtvis bidra till att göra yrkesprogrammen mer attraktiva bland studiemotiverade elever, då det är lättare att välja bort än till ämnen. Detta förefaller därmed som en rimlig åtgärd på de linjer som ofta leder till högre studier (barn- och fritid-, vård- och omsorgs- samt naturbruksprogrammet).

På linjer där övergången till högre studier är mycket låg (tex industri-, fordon- och byggprogrammet) medför ett införande av de högskoleförberedande ämnena i grundupplägget däremot en risk att det yrkesinriktade innehållet blir lidande. På dessa linjer förefaller det därför rimligt att högskoleförberedande ämnen förblir tillgängliga genom tillval. Dock håller IFAU med utredningen om att kraven måste skärpas på huvudmännen och skolorna att erbjuda de behörighetsgivande kurserna på ett lättillgängligt sätt, så att det inte finns någon osäkerhet från elevens sida om huruvida en enskild skola kan tillgodose rätten att läsa in de högskoleförberedande ämnena.

Innehållet på introduktionsprogrammen

Höga antagningskrav på de nationella programmen i kombination med en ökad andel nyanlända elever med bristande förkunskaper ställer höga krav på att de särskilda utbildningsvägar för de som inte når målen fungerar. IFAU delar därför Gymnasieutredningens syn om att de nuvarande introduktions-programmen behöver ses över. Rätten till heltidsstudier måste stärkas. Det är också viktigt att slutdokumenten är enhetliga och tydliga, för att underlätta bedömningen av utbildningens värde.

Utredningen föreslår att innehållet på programmen bör göras mer varierat. Här anser IFAU att man bör iaktta en viss försiktighet. Att ha en gymnasie­utbildning är centralt för att lyckas på arbetsmarknaden. Syftet med introduktionsprogrammen bör därför i så stor utsträckning som möjligt vara att hjälpa eleverna att uppnå gymnasiebehörighet. Detta bör göras på så kort tid som möjligt, då forskning visar att långa gymnasieutbildningar tenderar att öka avhoppen bland studiesvaga elever (Hall, 2009). Den individuella studieplanen bör därför vara fokuserad på att komplettera betygen i de ämnen som ger gymnasiebehörighet. 

Referenser

Betts, J .och J. Grogger (2003), The impact of grading standards on achievement, educational attainment, and entry-level earnings, Economics of Education Review, Vol. 22, Issue 4, August 2003, s. 343–352.

Bishop, J. och F. Mane (2001), The impacts of minimum competency exam graduation requirements on high school graduation, college attendance and early labor market success,  Labour Economics, Vol. 8, Issue 2, May 2001, s. 203–222.

Figlio, D. och M. Lucas (2004), Do high grading standards affect student performance? Journal of Public Economics, Vol. 88, Issues 9-10, August 2004, s. 1815–1834.

Hall, C. (2009) ”Förlängningen av yrkesutbildningarna på gymnasiet: effekter på utbildningsavhopp, utbildningsnivå och inkomster”. IFAU Rapport 2009:7.

Hinnerich, B. och J. Vlachos (2016), ”Skillnader i resultat mellan gymnasieelever i fristående och kommunala skolor”, IFAU Rapport 2016:10.

Holmlund, H., Häggblom, J., Lindahl, E., Martinson S., Sjögren A., Vikman, U. och Björn Öckert (2014), “Decentralisering, skolval och fristående skolor: resultat och likvärdighet i svensk skola”, IFAU Rapport 2014:25.

Lavy, V. (2010), “Do differences in schools’ instruction time explain international achievement gaps? Evidence from developed and developing countries”, NBER Working paper 16227.

Rivkin, S. G. och J.C. Schiman (2015), ”Instructional time, classroom quality, and academic achievement”, Economic Journal, 125, s. F425–F448.

Skolverket (2009), “Likvärdig betygssättning i gymnasieskolan? En analys av sambandet mellan nationella prov och kursbetyg”, rapport nr.338.

SNS (2017), ”Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad”, Konjunkturrådets rapport, SNS Förlag, Stockholm.


Publicerad av:

Monica Fällgren

Senast uppdaterad:

2017-03-08