Arbetslösa med ekonomiskt bistånd

Ekonomiskt bistånd är det yttersta ekonomiska skyddsnätet för invånare i Sverige. År 2020 betalades 11,9 miljarder ut, varav 95 procent var försörjningsstöd. Ungefär hälften av dem som får försörjningsstöd får det på grund av arbetsmarknadsskäl, andra har t.ex. arbetshinder av sociala skäl eller är sjukskrivna (Socialstyrelsen). IFAU har i en rad rapporter följt arbetslösa med försörjningsstöd. 

De med ekonomiskt bistånd har flera svårigheter

Arbetslösa med försörjningsstöd står längre ifrån arbetsmarknaden än de som har a-kassa: de är yngre, de har lägre utbildning och är i större utsträckning födda utanför västvärlden (2009:4, 2011:6).

Även om de flesta har en viss anknytning till arbetsmarknaden finns det en mindre kärna som står relativt långt ifrån - de har bidrag under en längre tid och har ofta hälsorelaterade problem.

En del av dem som får ekonomiskt bistånd har hälsoproblem och får bistånd som komplement till olika ersättningar från Försäkringskassan, som sjuk- och aktivitetsersättning och sjukpenning (2011:17). Av dem som fick socialbidrag 2004 var till exempel 13 procent inlagda på sjukhus någon gång under året, jämfört med 6 procent i resten av befolkningen. De med ekonomiskt bistånd var betydligt oftare inlagda på grund av en psykisk diagnos (2009:4).

Barn till föräldrar som har försörjningsstöd har sämre resultat i skolan, klarar mer sällan gymnasiet och får oftare själva försörjningsstöd som unga vuxna (2011:5). De saknar också oftare än andra inkomst vid 22 års ålder. Barnen löper mer än dubbelt så stor risk att dö under barndomen jämfört med andra barn, och de har närmare tre gånger så stor risk att bli inskrivna på sjukhus på grund av psykisk ohälsa (2015:13).

Det är inte försörjningsstödet i sig som orsakar barnens sämre hälsa och ökat bidragsberoende som vuxna. Det är troligen symptom på att familjen har andra problem som har negativa följder för barnen (2011:29). 

– Tidiga insatser från barnavårdcentralen, förskola och skola är viktiga kanaler för utjämning, menar Anna Sjögren som jobbat med frågan.

Både stat och kommun viktiga aktörer 

Att underlätta vägen från arbetslöshet och ekonomiskt bistånd till jobb och egen försörjning är en viktig samhällsuppgift. Såväl kommunerna som staten har roller att fylla i dagens system. Staten har genom Arbetsförmedlingen huvudansvar för arbetsmarknadspolitikens genomförande, medan kommunerna finansierar och administrerar ekonomiskt bistånd/försörjningsstöd.

Arbetslösa med ekonomiskt bistånd har rätt till insatser från Arbetsförmedlingen om de står till arbetsmarknadens förfogande och är aktivt arbetssökande, men de deltar mer sällan än andra arbetslösa. 

Utbetalningar av försörjningsstöd kan efter en ändring av socialtjänstlagen (SoL) 1998 villkoras på aktivt deltagande i kommunalt organiserade arbetsmarknadsprogram. Det har lett till en omfattande kommunal arbetsmarknadspolitik som bedrivs parallellt med den statliga. Det är ett problem att så många insatser för arbetslösa med ekonomiskt bistånd drivs av kommunerna där dokumentation och data saknas. 

Vad är det som fungerar? 

Den generella forskningen om effekter av statliga arbetsmarknadspolitiska program pekar på att de statliga insatserna har minst lika goda effekter bland personer med en svag ställning på arbetsmarknaden som bland andra grupper av arbetssökande. Viktiga bitar är intensifierade förmedlarinsatser, subventionerade anställningar och yrkesinriktade arbetsmarknads­utbildningar (2011:6, 2018:12, 2023:8). 

Situationen är annorlunda vad gäller ungdomar, där det inte finns några belägg alls för att arbetsmarknadspolitiska program skulle fungera särskilt bra för dem under 25 år. Det finns analyser som indikerar att arbetsmarknadsutbildning (2008:1), intensifierad arbetsförmedling (2009:15) och jobbcoachning (2012:24) har sämre effekter för ungdomar än för andra. Det är också väletablerat i litteraturen att kommunala ungdomsprogram inte är särskilt effektiva (WP2002:10, 2006:5). Mer om försörjningsstöd och ungdomar, samt sanktioner kopplade till stödet, finns i en engelsk forskningsöversikt från 2013. I den visas också med hjälp av tyska data att både milda och stränga sanktioner har effekt på ungdomars övergång från bidrag till arbete.

De fåtal svenska effektutvärderingar som analyserat mottagare av försörjningsstöd som deltagit i kommunala insatser tyder på att insatserna inte hjälper alls, eller bara lite (2018:12). 

Undantagen inkomst och jobbstimulans 

Behovsprövningen av försörjningsstödet innebär att biståndsmottagarens ekonomiska ersättning minskar vid inkomster från andra håll, vilket försvagar individens incitament att ta korta tillfälliga jobb eller öka antalet arbetade timmar. Därför är det sedan 2013 möjligt att undanta viss inkomst och behålla delar av försörjningsstödet även om man arbetar, en jobbstimulans. Det verkar utifrån den lilla empiriska forskning som gjorts inte påverka mottagarnas arbetsutbud. I Sverige saknas effektstudier inom jobbstimulans inom ekonomiskt bistånd (2011:6, 2018:12). När förtidspensionärer fick en möjlighet att jobba och samtidigt behålla sin ersättning genom så kallad steglös avräkning ökade inte gruppens arbetsutbud (2018:6). 

IFAU lyfte i sitt remissvar om jobbstimulans inom ekonomiskt bistånd att systemet kan ha flera olika effekter, men att den totala effekten är en öppen fråga som måste studeras empiriskt. Det har alltså inte varit möjligt.

IFAU hade vidare inget att invända mot förslaget om höjt fribelopp för barns och skolungdomars arbetsinkomster i hushåll med ekonomiskt bistånd. Detta då flera studier tyder på att ungas övergång från utbildning till arbete underlättas av om de har erfarenhet från arbetsmarknaden.

Kommunala aktiveringsprogram har betydelse för vissa grupper

Många kommuner arbetar med obligatorisk aktivering av arbetslösa med försörjnings­stöd.

IFAU har utvärderat effekterna av aktiveringsprogram i olika stadsdelar i Stockholm 1998/99-2003/4. Insatserna bestod framför allt av ökad kontroll och schemalagda aktiviteter med till exempel jobbsökande, jobbträning eller praktik (2008:4).

Programmen hade inga effekter på mottagande av ekonomiskt bistånd. Däremot fanns det små positiva effekter på löneinkomster och sysselsättning. Effekterna var i genomsnitt något bättre för personer födda i Sverige och för boende i ensamhushåll än för andra grupper. Det går inte att separera betydelsen av de ökade kraven från betydelsen av programinnehållet, men en kvalitativ analys av Thorén (2008) indikerar att aktiveringen handlade mer om kontroll än om insatser med ett genomarbetat innehåll.

I en senare fördjupande studie undersöks effekter av insatserna i Stockholm på mottagande av försörjningsstöd i form av inträdes- och utträdeseffekter (2010:7). Utträdeseffekter handlar om i vilken grad individer slutar att ta emot försörjningsstöd och inträdeseffekter om i vilken utsträckning personer blir mottagare av försörjningsstöd. I genomsnitt verkar det inte finnas några effekter på vare sig inträdet eller utträdet. Däremot tyder analyserna på att det finns en positiv effekt på sannolikheten att lämna försörjningsstöd bland ogifta personer utan barn.

Sammantaget indikerar erfarenheterna från Stockholm att programmen har haft ganska liten inverkan på arbetsmarknadsutfall, men att det bland personer med mindre familjeansvar kan ha varit positivt.

Många fattiga sedan de lämnat försörjningsstöd

Under 1991-1996 lämnade ungefär var tredje socialbidragssystemet varje år. I de flesta fall för att inkomsterna blev för höga för att motta bidraget. Det kan bero på arbete, studier eller förändrad familjesituation. Av dem som lämnade var en fjärdedel fortsatt fattiga (2011:20). Det gäller framförallt unga och de som får sjukpenning. I rapporten definieras fattigdom som en inkomst under 60 procent av medianinkomsten.