Vad vet vi om arbetsmarknadspolitikens effekter

Författare: Susanne Ackum Agell, Och

Publicerad i: DS 1999:58 Kontrakt för arbete

Sammanfattning av Stencil 1999:4

Vi ska hata inflationen, har Gösta Rehn sagt. För att undvika inflationsdrivande flaskhalsar på arbetsmarknaden var en aktiv arbetsmarknadspolitik ett nödvändigt komplement till den solidariska lönepolitiken. De människor som slogs ut från sektorer som ej var lönsamma vid en sammanpressad lönestruktur skulle, via en aktiv arbetsmarknadspolitik, slussas in i expanderande sektorer där det fanns ett efterfrågeöverskott på arbetskraft. Under omställningsperioden skulle människor erhålla arbetslöshets-ersättning. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, i Rehn-Meidners tappning, var en modell för att förhindra inflationsdrivande flaskhalsar vid efterfrågeöverskott i vissa delar av ekonomin. Under 1990-talets djupa kris har den aktiva arbetsmarknadspoltiken fått en helt annan roll.

Medan många länder (t ex England, Holland och Nya Zeeland) valt att genomföra omfattande strukturella reformer på arbetsmarknaden för att motverka massarbetslöshet så har den svenska regeringen valt att ”överbrygga” 1990-talets massarbetslöshet för att de arbetslösa med kort varsel kunna matchas ihop med de nya jobben när konjunkturen vänder. Denna överbryggningspolitik har haft två huvudingredienser. Den ena har varit att hävda arbetslinjen inom arbetsmarknadspolitiken (dvs det är bättre att  individen deltar i aktiva åtgärder under arbetslöshetsperioden än enbart uppbär passivt kontantstöd) och den andra har varit en stor satsning på vuxenutbildning, det s k Kunskapslyftet. Numera kan man således urskilja två syften med den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken: dels ska den upprätthålla ett så effektivt arbetskraftsutbud som möjligt under en lågkonjunktur och dels motverka flaskhalsar under en högkonjunktur.