Betänkandet Vissa lagförslag med anledning av trepartssamtalen (Ds 2013:20)

Betänkandet lämnar lagförslag kring införandet av stöd för yrkesintroduktion eller motsvarande, samt ett avskaffande eller en reducering av arbetslöshetsavgiften.

IFAU:s övergripande kommentarer är:

• För att uppnå kostnadseffektivitet i åtgärder är det angeläget att rikta insatser till dem som är i behov av dem, och undvika att lägga resurser där de inte har någon effekt. Därför skulle IFAU gärna ha sett åtminstone en diskussion kring möjligheterna att avgränsa rätten till yrkesintroduktion utifrån t.ex. utbildnings-/arbetslöshetshistorik.
• IFAU menar också att det skulle vara önskvärt med förtydliganden kring hur stödet för yrkesintroduktion förhåller sig till redan tillgängliga stöd för de aktuella målgrupperna. Det framgår inte heller klart hur omfattningen av handledning och utbildning ska regleras. Dessa faktorer skulle underlätta en bedömning av hur incitamenten för att erbjuda och delta i åtgärden ser ut, och därmed vilka volymerna och effekterna på arbetslösheten kan bli.
• Det verkar rimligt att förvänta sig att ett avskaffande av arbetslöshetsavgiften endast skulle ha begränsade effekter på lönebildningen och i förlängningen på sysselsättningen. Då en stor anslutning till arbetslöshetsförsäkringen kan ses som önskvärd av flera skäl går det att argumentera för att reformens positiva effekter överväger kostnaderna.

Införandet av yrkesintroduktion eller motsvarande

En viktig aspekt i utformningen av insatser och stöd är hur man bäst använder knappa resurser. Vid en given budgetram innebär en större målgrupp lägre insatser per individ. Frågan om hur man ska rikta och prioritera resurserna är svår. Men en rimlig grundregel är att undvika så kallade ”dödviktsförluster”, vilket i detta sammanhang innebär att man subventionerar/stöder en eller flera aktörer utan att beteende och utfall förändras. Detta har t.ex. framförts i diskussionen kring arbetsgivaravgifter för unga, och är sannolikt relevant även när det gäller yrkesintroduktion. Genom att alla under 26 år är behöriga kan kostnader komma att uppstå även för dem som skulle ha hittat arbete utan stöd. Även om förslagen innebär att stödet intensifieras för dem med längre tid i arbetslöshet, hade IFAU gärna sett en utförligare diskussion kring möjligheten att avgränsa målgruppen. IFAU har inga direkta förslag på hur detta skulle kunna göras. Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att utgå från avsaknad av fullföljt gymnasium eller på annat sätt bristande studieresultat, alternativt betinga behörigheten på att personen har varit arbetslös en viss tid.

Det är inte helt enkelt att utifrån betänkandet avgöra i vilken utsträckning förslagen innebär nya möjligheter som ändrar förutsättningarna för arbetstagare och arbetsgivare. En del i detta är att det i vissa delar är oklart hur insatserna är tänkta att utformas. Om utbildning och handledning är tänkt att regleras med krav på att det ska omfatta 25 procent av arbetstiden blir incitamentsstrukturen en annan än om arbetsgivaren ges frihet i att styra omfattningen, med möjlighet till att i praktiken ta ut mer arbetstid. I det senare fallet kan systemet sägas ge en ytterligare sänkning av kostnaden per arbetad timme.

Även ur ett principiellt perspektiv är ett förtydligande av innehållet i utbildningen önskvärt. Argumenten för skattesubventionering av utbildning på arbetsplatsen är starkare om utbildningen syftar till att ge generellt gångbara kvalifikationer, än om innehållet är mer arbetsplatsspecifikt.

En annan del är att det inte är helt överskådligt hur förslagen relaterar till redan existerande stöd och insatser. Det hade varit användbart att för olika typfall se en jämförelse med t.ex. nystartsjobb och instegsjobb, eventuellt kombinerat med t.ex. insatser inom ramen för jobbgarantin för ungdomar eller arbetsplatsintroduktion. På detta sätt hade möjligheten att bedöma sannolika volymer i verksamheten och effekter på arbetslösheten varit större.

Avskaffande eller reducering av arbetslöshetsavgiften

IFAU instämmer till stora delar i betänkandets resonemang kring effekterna av avskaffandet av arbetslöshetsavgifterna. De höjda avgifterna förefaller ha bidragit till att färre personer är anslutna till arbetslöshetsförsäkringen. En hög anslutningsgrad till arbetslöshetsförsäkringen är viktig för att upprätthålla systemet i sig, och naturligtvis finns det också ett samhälleligt intresse i att individen ska ha ett rimligt försäkringsskydd. Personer som inte är anslutna till arbetslöshetsförsäkringen när de drabbas av arbetslöshet löper större risk att ha behov av försörjningsstöd. Ur ett arbetsmarknadsperspektiv är detta ett sämre alternativ, dels för att de ekonomiska drivkrafterna i detta skyddsnät är sämre anpassade till återinträde på arbetsmarknaden, dels för att erfarenheterna pekar på att de (många gånger) kommunala insatser som erbjuds denna målgrupp tenderar att ha sämre effekt än det som finns i den statliga politiken.

Det finns flera skäl att tro att lönebildningseffekterna av ett avskaffande av arbetslöshetsavgifterna blir begränsade. Den principiella tanken med differentieringen är här att få en återhållande effekt på lönebildningen på området om det finns en kostnad (i form av högre avgifter för dem som arbetar) om fler blir arbetslösa. Det faktum att kopplingen mellan a-kassor och avtal är begränsad minskar denna effekt. Det finns också ett relativt stort (och växande) antal sifferlösa centrala avtal, och då blir också den återhållande effekten liten. För de avtal som ligger vid taket eller golvet för arbetslöshetsavgiften finns heller inga incitament att agera för att på marginalen minska arbetslösheten för att sänka avgiften.

I detta ärende har generaldirektören Olof Åslund beslutat. I den slutliga handläggningen har också Kristina Sibbmark deltagit.