Bidragsspärr

I betänkandet från utredningen om bidragsspärr (SOU 2008:100) föreslås att en bidragsspärr införs så att den som döms för ett grovt bidragsbrott inte ska ha rätt till en förmån under en viss tid (i normalfallet 1 års tid) oavsett om han eller hon i övrigt uppfyller de villkor som gäller för förmånen i övrigt. Förslaget om bidragsspärr omfattar inte arbetslöshetsförsäkringen. Förslaget omfattar heller inte förmåner som tillfaller annan än den sökande. I direktiven till utredningen undantas även försörjningsstödet.

IFAU:s synpunkter på förslaget

I motiven till förslaget om bidragsspärr anförs två skäl: (i) regelverket kring försäkringen ska uppfattas som rimligt; (ii) bidragsspärren ska verka avskräckande.

Argumentet att en bidragsspärr kan uppfattas som en rimlig sanktion i det allmänna medvetandet verkar plausibelt. Detta kan i sig utgöra ett skäl till att införa en bidragsspärr eftersom den stärker legitimiteten i systemet.

Men att det skulle påverka beteendet (d.v.s. vara avskräckande) framstår som högst osannolikt. De bidragsbrott som ska ge upphov till en bidragsspärr är grova, d.v.s. beloppet ska överstiga 5 basbelopp (205 000 kr i 2008 års penningvärde). Individer som har begått grova bidragsbrott riskerar fängelse eller villkorlig dom. Den avskräckande effekten av en bidragsspärr för individer som redan beslutat sig för att begå en handling vars påföljd kan vara fängelse är antagligen obefintlig.

Det finns en del forskning som visar på att sanktioner i arbetslöshetsförsäkringen påverkar beteendet. Ett exempel är en studie av Benus och Johnson (1997) som analyserar ett experiment i USA. Resultaten visar att ersättningsperioden minskar med 7,5 % om de ersättningsberättigade informeras om att man kommer att kontrollera om de sökt de jobb som de säger sig ha sökt. En individ som inte söker jobb riskerar avstängning. En ökad risk för kontroll påverkar alltså beteendet, vilket kan tolkas som att sanktionen har en avskräckande effekt. Notera här att det är fråga om ett förhållandevis litet brott mot reglementet.

Den forskning som finns om beteendeeffekter av ett sanktionssystem refereras inte i utredningen. Utredningen hade vunnit på att referera denna och att föra en djupare diskussion om vilken typ av beteende som kan påverkas av en bidragsspärr.

Utredningen hade också vunnit på en tydligare diskussion om varför existerande sanktionsmodeller inte är tillämpliga. Utredningen avfärdar existerande modell med argumentet att den inte tillämpas (s.15). Enligt existerande reglemente kan t.ex. Försäkringskassan dra in eller sätta ned ersättningen om en individ som uppbär sjukpenning vägrar att delta i t.ex. en rehabilitering. Denna reglering tillämpas inte. I stället görs en ny prövning av rätten till ersättning varvid ersättningen upphör eller bestäms till ett lägre belopp (s.135). I praktiken riskerar alltså en individ som inte beter sig enligt reglementet precis samma påföljder – indragning eller nedsättning. Det är inte klart varför man inte lika gärna skulle kunna föreslå en enhetligare tillämpning av en redan existerande modell – modellen tillämpas ju i praktiken och även inom arbetslöshetsförsäkringen – snarare än att införa nya åtgärder såsom bidragsspärrar.

Sammanfattningsvis är IFAU:s bedömning att argumentet för en bidragsspärr att det är en åtgärd som i det allmänna medvetandet framstår som rimlig i förhållande till brottet. Att bidragsspärren skulle påverka beteendet hos individer som överväger att begå grova bidragsbrott framstår som osannolikt.   

I detta ärende har generaldirektören Peter Fredriksson beslutat. Anders Forslund och Peter Fredriksson har berett ärendet.

Referenser

Benus, J. & T. Johnson (1997), “Evaluation of the Maryland unemployment insurance work search demonstration”, Report prepared for Maryland Department of Labor, Battelle Memorial Institute in conjunction with Abt Associates Inc.