Fler obigatoriska nationella ämnesprov i grundskolan m.m.

Promemorian föreslår att: (i) obligatoriska ämnesprov i svenska och matematik i årskurs 3 införs; (ii) de frivilliga proven (i svenska, matematik och engelska) i årskurs 5 görs obligatoriska; (iii) det även genomförs nationella prov i årskurs 9 i naturorienterande ämnen. 

Sammanfattning av IFAU:s synpunkter

• IFAU delar de bedömningar som ligger bakom förslagen i promemorian.
• En systematisk uppföljning i ett decentraliserat skolsystem förutsätter standardiserade mätningar av elevers kunskaper. 
• Obligatoriska ämnesprov från och med årskurs 3 skapar betydligt bättre förutsättningar för rigorösa utvärderingar av skolpolitiska reformer. 
• Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att ämnesbetygen är väl förankrade i resultaten från de nationella proven.
• IFAU noterar med tillfredställelse att Skolverket uppmanas samla in samtliga resultat från de obligatoriska ämnesproven.
• I tillägg borde Skolverket ges i uppdrag att samla in all historisk information om resultat på nationella prov; Skolverket borde även ges i uppdrag att verka för att göra det möjligt att koppla lärare och elev.

Om behovet av nationella prov i ett uppföljningsperspektiv

Som man konstaterar i promemorian kräver ett mål- och resultatinriktat utbildningssystem en kontinuerlig uppföljning och utvärdering. Att mäta elevers kunskaper på ett standardiserat sätt är ett ovärderligt hjälpmedel i en sådan strategi.

En systematisk uppföljningsstrategi är rimligen baserad på både standardiserade mätningar och skolinspektioner. Att bara förlita sig på det ena eller det andra är inte ändamålsenligt. De nationella proven ger en första indikation på om en enskild skola avviker från det förväntade resultaten i både positiv eller negativ bemärkelse. Skolinspektioner blir här ett värdefullt komplement för att ge en fördjupad förståelse om vad som skolan gör särskilt bra eller särskilt dåligt.

En genomtänkt strategi för uppföljning och utvärdering sprider information om de goda exemplen och förhindrar de dåliga utfallen.  

Om behovet av nationella prov i ett rättsäkerhetsperspektiv

Ett ytterligare skäl till ett mer systematiskt användande av nationella prov är elevers rättssäkerhet. I idealfallet ska betygen vara en enhetlig bedömning av elevernas studieprestation. Detta är särskilt viktigt då betygsutfallen påverkar elevernas möjlighet att komma in på gymnasiet och högskolan. Ett betygssystem med oklara nationella mål eller lokala betygskriterier är förkastligt i detta perspektiv.

Bristande likvärdighet synes vara ett problem som förvärrats i och med införandet av det målrelaterade betygssystemet. Det var ett mindre problem i det gamla relativa betygssystemet, eftersom betyget var tydligt förankrat till standardprovet. Att det målrelaterade betygssystemet är sämre förankrat syns tydligt i data. Björklund m.fl. (2003) visar att mellanskolevariansen i avgångsbetyg är avsevärt högre bland elever som betygsatts enligt det målrelaterade systemet än bland elever som betygsatts enligt det relativa systemet.

Om behovet av nationella prov i ett forsknings- och utvärderingsperspektiv

Nationella prov eller standardprov har en lång historia i Sverige. Det första standardprovet genomfördes 1944. Trots detta var det långt senare som en nationell insamling av alla provresultat på individnivå kom igång. En totalinsamling av de nationella provresultaten i årskurs 9 skedde första gången 2003. Mellan 1997 och 2003 samlades motsvarande data in för ett urval av skolor. Resultaten från de frivilliga nationella proven i årskurs 5 samlas för närvarande in för ett urval av skolor.

Under en lång följd av år har det heller inte funnits information om vilka skolor som eleverna går i årskurserna 1 till 8.  Förutsättningarna för att genomföra utvärderingar av utbildningspolitiska reformer har under en lång följd av år varit skrala. Det har både saknats information om i vilken skolor elever gått i och vi har inte kunnat mäta deras studieprestationer förrän i årskurs 9.

Att det saknats tillgång på data för utvärdering är särskilt anmärkningsvärt då det har funnits alla förutsättningar för att samla in sådana data på nationell nivå; proven har ju genomförts och kommunerna har fört register över vilka förskolor och skolor eleverna gått i. Att detta inte skett kan bara betraktas som ett systemfel och har allvarligt försämrat kunskapsläget om effekterna av svensk utbildningspolitik.

IFAU noterar därför med tillfredställelse att avsikten är att råda bot på dessa missförhållanden. I promemorian nämns att Skolverket bör samla in och analysera resultat av samtliga nationella prov. En uppmaning att samla in data är dock för svagt i detta sammanhang – Skolverket bör åläggas att samla alla nationella prov.    

Företrädare för IFAU har i olika sammanhang argumenterat för att den information om resultat på både nationella prov och standardprov som finns i register och i arkiv på olika håll i landet ska samlas in centralt. Vi har också argumenterat för att det borde vara möjligt att koppla samman lärare och elev. Det kan här handla om att information om den betygssättande läraren eller den huvudsakliga läraren kopplas till eleven. Sådan information är oundgänglig i studier av lärarkompetensens betydelse för studieresultat (t.ex. en utvärdering av ”lärarlyftets” effekter)  

Som svar på dessa propåer har vi ibland mötts av synpunkten att om det finns intresse för dessa frågor kan forskarvärlden självt samla in dessa data. Detta är naturligtvis inte en hållbar ståndpunkt. Det är inte rimligt att forskarvärlden ska ta hela kostnaden för att samla in data som är av nationellt utvärderingsintresse; särskilt inte när det finns en central myndighet med förhållandevis rikligt med resurser för att uppfylla ett nationellt uppföljnings- och utvärderingsansvar.

I själva verket borde Skolverket ges i uppdrag att samla in de (historiska) data som i dag finns lagrad ute i kommunerna och i centrala arkiv, samt göra dessa tillgängliga för forskarvärlden. Skolverket borde också verka för att göra det möjligt att koppla lärare och elev. 
 
I detta ärende har Peter Fredriksson beslutat.

Referenser

Björklund, A, P-A Edin, P Fredriksson, och A Krueger (2003), Den svenska skolan – Effektiv och jämlik? Välfärdspolitiska rådets rapport 2003, SNS Förlag.