Rättsäkerhet och likabehandling i arbetslöshetsförsäkringen (Ds 2012:3)

Utredningen föreslår förändrade sanktionsregler inom arbetslöshetsförsäkringen. De anförda motiven för förändringarna är en vilja att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och samtidigt öka likabehandlingen och rättssäkerheten. De delar av utredningen som ligger inom IFAU:s kompetensområde innehåller framförallt förslag som att det explicit bör framgå av regelverket att den sökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande, att nedsättningen av dagpenningen avskaffas, samt att sanktionerna förändras så att mindre försyndelser leder till formella varningar samtidigt som upprepade eller mer allvarliga försyndelser leder till avstängning under en eller flera dagar. Dessutom föreslås ett antal mer administrativt inriktade förändringar för ökad likabehandling. IFAU avstår från att kommentera dessa.

• IFAU delar bilden av att det nuvarande systemet sannolikt innebär för stora sanktioner och för stort fokus på de fall där de sökande tackar nej till erbjudna arbeten.

• IFAU delar bedömningen att det finns stöd i forskningen för att formella varningar är ett effektivt instrument för att öka övergångarna till arbete.

• IFAU anser att det är olyckligt om inträdet till garantiprogrammen skjuts på framtiden för de som tilldelas sanktioner i form av avstängning istället för nedsättning.

• IFAU anser att sanktionssystemet för mottagare av aktivitetsstöd bör harmoniseras med arbetslöshetsersättningssystemet.

Utredningen är relativt kortfattad i motiven till de förändringar som syftar till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Den internationella forskningen om sanktionssystemens effekter på de arbetslösas övergångar till arbete sammanfattas dock väl inom SOU 2011:2 (Bilaga 8 till Långtidsutredningen 2011). Denna översikt visar att det finns övertygande evidens för att ett effektivt arbete med kontroll och sanktioner ökar antalet övergångar till jobb bland de sökande. En negativ aspekt av sanktioner är att de jobb som de sökande accepterar efter att ha fått en sanktion riskerar att vara sämre än de jobb de annars hade accepterat, något som hade förtjänat att nämnas i utredningen (se t ex Van den Berg och Vikström, 2009).

Den ovan nämnda översikten noterar också att det svenska sanktionssystemet skiljer sig från andra länders system i det avseendet att fokus ligger på att utdela sanktioner till de som tackar nej till arbeten, vilket kan vara olyckligt eftersom kontrollen riskerar bli ineffektiv och arbetssökande dessutom kan bli avskräckta från att söka arbeten som de inte vet om de kommer att vilja ha. Som ett resultat används också sanktioner i mycket lägre utsträckning i Sverige än i andra jämförbara länder. De föreslaga åtgärderna förändrar fokus i riktning mot de system som finns i Schweiz och Nederländerna vilka diskuteras i översikten.

En annan slutsats i SOU 2011:2 är att formella varningar, som följs upp med ekonomiska sanktioner om förseelser upprepas, har positiva effekter som liknar de som ges av direkta ekonomiska sanktioner. Därmed förefaller införandet av formella varningar för mindre förseelser vara en rimlig förändring av det svenska systemet (se även diskussion i SOU 2011:11).

Förslaget om att ersätta nedsättningen av dagpenning med (kortare) avstängning motiveras knappast i utredningen. Det antas att detta ska göra systemet enklare, tydligare och mer överblickbart. Detta är möjligen sant, men det framgår inte klart hur eller varför. En aspekt som inte berörs är att det faktum att de som får en sanktion (i form av avstängning) behåller sina kvarvarande dagar rimligen gör att dessa (om förslaget genomförs) kommer att överföras till garantiprogrammen senare. En viktig poäng med garantiprogrammen är dock att de innebär en intensifierad kontroll av de arbetssökandes sökaktivitet (se t. ex. Martinson och Sibbmark, 2011). Därför vore det olyckligt om de som missköter sitt arbetssökande får vänta längre på inträdet i programmen. Därför bör det möjligen övervägas om antalet kvarvarande ersättningsdagar bör reduceras under avstängningstiden.

Det är viktigt att notera att utredningen endast berör sanktionssystemet för de sökande som mottar arbetslöshetsersättning, dvs. gruppen korttidsarbetslösa med tidigare arbetslivserfarenhet. Det saknas en diskussion om hur sanktionerna är (eller bör vara) utformade för de stora grupper arbetssökande som istället försörjer sig genom kommunalt ekonomiskt bistånd eller aktivitetsstöd från Försäkringskassan.

Utredningen nämner dock kortfattat att systemet för åtgärder i förordningen om aktivitetsstödet bör ses över. IFAU ställer sig positiv till denna ambition. Aktivitetsstödet används i nuläget av ett stort antal arbetssökande som deltar i garantiåtgärder vilka i huvudsak syftar till att deltagarna ska söka arbete. Därmed är det rimligt att arbetsförmedlarna har tillgång till samma uppsättning sanktionsverktyg för mottagare av aktivitetsstöd som för mottagare av arbetslöshetsersättning (se även SOU 2011:11).

I detta ärende har generaldirektören Olof Åslund beslutat. Docent Oskar Nordström Skans har varit föredragande.

Referenser

Martinson S. och K. Sibbmark (2010) ”Vad gör de i Jobb- och utvecklingsgarantin?” IFAU Rapport 2010:15

SOU (2011:2) Välfärdsstaten i Arbete, Fritzes, Stockholm

SOU (2011:11) Långtidsutredningen 2011 – Huvudbetänkande, Fritzes, Stockholm

Van den Berg, G.J. och Vikström, J. (2009), "Job search monitoring regimes, punishments, exit to work, and job quality”, IFAU Working paper no 2009:18