De svenska trygghetssystemens historiska bakgrund

Socialpolitiken formas kring idéer om arbete och försörjning i en ständigt pågående dragkamp mellan individens och samhällets ansvar. Synen på skyldigheter och medborgerliga sociala rättigheter har förändrats över tid.

1930–1950-tal: från grundtrygghet till ersättning för inkomstbortfall

Före 1930-talet hade individen att ta vara på sig själv och spara till eventuella framtida händelser. Under 1930-talet väcktes tanken att varje individ skulle ha rätt till en miniminivå som var lika för alla och som följde med medborgarskapet, en grundtrygghet. Det blev en utgångspunkt i de socialförsäkringssystem som växte fram. Under mellankrigstiden väcktes frågan om de som jobbar och betalar skatt inte skulle ha en kompensation för det inkomstbortfall som t ex arbetslöshet och sjukdom innebär. Socialförsäkringarna kom att knytas till arbete, en standardtrygghet, i kombination med grundtryggheten. 1950-talets sociala reformer var en fortsättning på 1930-talets tankar, men med mer ambitiösa nivåer och större täckningsgrad.

1960-tal: fokus på medborgarens behov och rättigheter

Under 1960-talet ställdes individens behov i centrum. Tanken var att alla, även de som inte arbetar, har rätt till en högre standard. Diskussioner fördes om en medborgarlön. Idén var att ett välfärdssamhälle även ska bära dem som inte klarar av tempot. Grupper lyftes fram som hamnat utanför den standardtrygghet som fanns för de arbetande.

1990-talet: arbetslinje och aktiveringspolitik

I början av 1990-talet var arbetslösheten hög. De socialsystem som skulle kompensera inkomstbortfall var byggda för hög sysselsättning och ekonomisk tillväxt. I den politiska debatten sker också en förändring då individens skyldigheter för sin egen försörjning återigen lyfts fram. De många rehabiliterings- och sysselsättningsprogrammen där individen ska bevisa sin arbetsvilja kan tjäna som exempel. Försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) och arbetslöshetsförsäkringen reformeras för att passa in i aktiveringspolitik.