Statistiska metoder förbättrar val av arbetsmarknadspolitiska program utan att höja kostnaderna

En ny IFAU-rapport visar hur statistisk analys kan användas för att varje arbetssökande ska finna det arbetsmarknadspolitiska program som med störst sannolikhet leder till jobb. I en tillämpning på schweiziska arbetssökande år 1998 visas att metoden hade kunnat höja andelen med jobb 12 månader efter programstart från 50 till 58 procent. Metoden hade dessutom troligtvis medfört sänkta kostnader.

Publicerades: 01 juli 2010

Författare: Markus Frölich, Och Michael Lechner, Och Heidi Steiger, Och

Resultat

Rapporten visar att det går att konstruera ett effektivt statistiskt beslutsstöd för val mellan olika arbetsmarknadspolitiska program och att detta stöd kan användas av enskilda arbetsförmedlare utan detaljerade kunskaper om den underliggande metoden.

Metoden har testats med hjälp av simuleringar baserade på data för 1998 över 28 000 schweiziska arbetssökande, i åldrarna 25–55 år. För dessa fanns det då 43 olika arbetsmarknadspolitiska program, inkluderande utbildning, praktik och lönesubventioner. I analysen grupperades de 43 programmen i 8 kategorier och fortsatt arbetslöshet, utan deltagande i något program, behandlades som en nionde kategori. Metoden gav en fördelning av de arbetssökande över dessa 8 +1 kategorier som skilde sig från både den faktiska fördelningen och en slumpmässig fördelning.

Ifråga om såväl andel arbetssökande med övergång till arbete som genomsnittliga arbetsinkomster för de som fick jobb visade skattningarna på bättre utfall, jämfört med de faktiska resultaten och resultat som baserades på den slumpmässiga fördelningen. Detta gällde både kortsiktiga utfall, efter 7 månader, utfall på medellång sikt – 12 månader – och för utfall på lång sikt, efter 17 månader. Enligt simuleringarna skulle metoden dessutom ha lett till sänkta kostnader i två fall av tre.

Metod

Metoden innehåller tre steg. I det första steget utnyttjas detaljerad information om de arbetssökande och deras lokala arbetsmarknader för att bestämma hur mycket olika faktorer inverkar på de arbetssökandes deltagande i de olika arbetsmarknadspolitiska programmen.

I ett andra steg skattas olika variablers effekter på utfallet av programmen, på kort sikt, medellång sikt och på lång sikt. Med hjälp av resultaten från det första steget tas hänsyn till att deltagandet i ett givet program inte är slumpmässigt utan styrs av övervägda beslut.

I det tredje steget utnyttjas resultaten från steg två för att göra prognoser för varje arbetssökande över utfallet av att delta i olika arbetsmarknadspolitiska program, respektive att inte delta i något program alls. Separata prognoser görs för utfall på olika lång sikt. I tillämpningen av metoden gjordes således för varje arbetssökande
3 x (8 +1) = 27 prognoser för utfallet ”övergång till arbete”. På motsvarande sätt gjordes 27 prognoser per arbetssökande för utfallet ”arbetsinkomst”. Bland prognoserna för ett givet utfall väljs den som visar högst måluppfyllelse, exempelvis störst sannolikhet för övergång till arbete eller den högsta skattade arbetsinkomsten.

Bakgrund

Med ett växande antal arbetsmarknadspolitiska program blir det allt svårare för arbetsförmedlare att göra bedömningar av hur olika program motsvarar enskilda arbetssökandes behov. Arbetsförmedlarna saknar också i allmänhet möjlighet att följa upp effekterna av sina beslut, eftersom de förlorar kontakten med de arbetssökande när dessa lämnar förmedlingen, i samband med att de avaktualiseras som arbetssökande. Metoder som tillåter systematiska jämförelser mellan effekterna av placeringar i olika program skulle därför kunna underlätta förmedlarnas arbete.

Statistiskt baserade metoder finns i ett flertal olika länder: Australien, Kanada, Sydkorea, Nederländerna och USA. I merparten av dessa länder används metoder som går ut på att identifiera arbetssökande med hög risk att bli långtidsarbetslösa och placera dessa i arbetsmarknadspolitiska program. Endast i två av länderna – Kanada och USA – har man provat metoder som innebär att man undersöker varje arbetsmarknadspolitiskt programs lämplighet för samtliga arbetssökande.

I denna IFAU-rapport jämförs de två ansatserna. På basis av både teoretiska och empiriska argument förordas den sistnämnda metoden. En förfinad variant av denna utvecklas och tillämpas på schweiziska data.

Tillämpningen på schweiziska arbetssökande är av intresse för en svensk läsekrets eftersom förhållandena i Schweiz och Sverige är likartade i flera avseenden: båda länderna har en förhållandevis låg arbetslöshet, en ambitiös arbetsmarknadspolitik och ett stort antal arbetsmarknadspolitiska program.

Rapporten har tidigare publicerats i Schweizerische Zeitschrift für Volkswirtschaft und Statistik.

Kontakt

Om du vill veta mer om rapporten, kontakta Erik Mellander, tel 018 – 471 70 87, e-post erik.mellander@ifau.uu.se