Viktigt att minska bortfall vid enkätstudier

I enkätstudier är det oftast ett visst antal personer som inte vill, kan eller får möjlighet att svara på enkätens frågor. Om denna bortfallsgrupp skiljer sig systematiskt från svarsgruppen kan resultaten från studien vara missvisande. En nyutkommen IFAU-rapport visar att väletablerade metoder för att analysera bortfallet inte alltid avslöjar felet i resultaten om det uteblivna svaret beror på att personen inte har kunnat nås. Slutsatsen är att det är särskilt viktigt att få tag på uppgifter om dessa personer.

Publicerades: 07 juli 2010

Författare: Gerard J. van den Berg, Och Maarten Lindeboom, Och Peter J Dolton, Och

Resultat

I rapporten används brittiska enkätdata tänkta att ge information om vad som påverkar sannolikheten att en arbetslös person får jobb. Rapporten skiljer på två typer av fel som ett systematiskt bortfall kan orsaka. Den första feltypen uppkommer då bortfallet beror på selektion: exempelvis kan en person som är omotiverad att svara på enkäten också vara omotiverad att söka arbete. Alltså svarar bara de motiverade, men graden av motivation är osynlig för forskaren. Den andra feltypen uppkommer då personer inte kan nås, vilket i sin tur kan bero på att de nyss har flyttat i och med att de fått jobb. Rapporten visar att väletablerade metoder i bästa fall kan upptäcka och korrigera för motivationen, men inte för det faktum att intervjupersonen inte går att nå. För att korrigera för detta behövs tillgång till andra data för både bortfalls- och svarsgruppen, exempelvis från ett arbetslöshetsregister. Slutsatsen är att om resultat enbart ska baseras på en enkätstudie är det viktigt att försöka få tag på personer som i första skedet inte kan nås. Orsaken till bortfallet bör också registreras.

Bakgrund

Bortfallsanalyser bygger traditionellt på en jämförelse av de observerade egenskaperna hos svarsgruppen och bortfallsgruppen, t ex kön, ålder och utbildning. Om dessa skiljer sig åt korrigeras felet genom att underrepresenterade individer i svarsgruppen tilldelas en större vikt utifrån hur hela populationen ser ut. En annan etablerad korrigeringsmetod bygger på s k instrument. Idén är att kontrollera för de osynliga skillnaderna genom att förklara utfallet, i detta fall sannolikheten att få jobb, med en variabel – ett instrument – som fungerar som ett mått på sannolikheten för att svara på enkäten. Ett klassiskt exempel är intervjuarens identitet: förmågan att få tag på intervjupersoner och få dessa att svara på frågorna kan tänkas variera mellan intervjuarna.

Kontakt

För mer information, kontakta Gerard van den Berg, e-post: gjvdberg@xs4all.nl.