Försäkringskassans myndighetsnormer avgörande för bedömning av arbetsförmåga

Vid sjukdom ska Försäkringskassan vid givna tidpunkter bedöma vilken arbetsförmåga och därmed vilken rätt till sjukpenning en individ har. Rapport­författarna analyserar begreppen arbete och arbetsmarknad, vilka är centrala för att bedöma arbetsförmåga. Forskarna har granskat 126 akter från Försäkringskassan och 154 domar där beslut blivit överklagade till förvalt­nings­rätt.

Forskarna finner att det finns en skillnad mellan gällande rätt och Försäkrings­kassans myndighetsnormer, det vill säga deras egna riktlinjer, vägledningar och styrdokument. Den juridiska utgångspunkten för sjukförsäkringen är att individens arbete och arbetsförmåga ska prövas individuellt mot faktiska krav och eller arbetsuppgifter, medan myndighetsnormerna är mer generella och tar mindre hänsyn till individens förutsättningar.

– Försäkringskassans generella normer förtydligar och underlättar utredning och likformighet, men går emot lagstiftningen som lyfter individens behov och specifika arbete mer, säger Ruth Mannelqvist som är en av rapportförfattarna.

Myndighetsnormer får tydliga genomslag i tillämpningen

Försäkringskassans riktlinjer får en avgörande roll när beslut om individens arbetsförmåga fattas. Det försäkringsmedicinska beslutsstöd med rekommen­derade sjukskrivningstider som Försäkringskassan använder är till exempel helt avgörande i de flesta beslut.

– I lagens motiv framgår att sjukdomar påverkar individer på olika sätt och att arbetsuppgifters faktiska innehåll och krav ska ha stor betydelse vid bedömningen av en försäkrads arbetsförmåga. I Försäkringskassans akter vilar bedömningen av arbetsförmåga oftast på generella rekommenderade tider, och mindre på arbetets faktiska krav och arbetsuppgifter säger Ruth Mannelqvist. Vi bedömer att det leder till bristande rättssäkerhet.

Inte heller i de domar från förvaltningsrätter som granskats ges individuella aspekter någon framträdande betydelse i bedömningarna. Enligt rapport­författarna är bristerna störst när det gäller bedömningen av arbetsförmågan mot arbetsmarknaden.