Tidsbegränsade anställningar – språngbräda till fast jobb?

När innebär en tidsbegränsad anställning en språngbräda till fast jobb och när leder den till permanent osäkerhet? Frågan studeras i rapporten "Språngbräda  eller segmentering? En longitudinell studie av tidsbegränsat anställda", från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, skriven av Kristina Håkansson, Centrum för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet. Rapporten bygger på en studie där de som var tidsbegränsat anställda 1994 följs under fyra år.

Tidsbegränsade anställningar har blivit allt vanligare under 1990-talet. Idag har 16 procent av alla anställda ett tidsbegränsat kontrakt. Unga människor (16–24 år), invandrare samt kvinnor är överrepresenterade bland de tidsbegränsat anställda. Från arbetsgivarhåll hävdas att reglerna för anställningar måste bli mer flexibla. Detta skulle enligt förespråkarna också gynna individerna då man antar att de tidsbegränsade anställningarna innebär en språngbräda till fast jobb. Rapporten visar att detta bara stämmer för vissa grupper. Provanställning, män, hög utbildning samt svenskt medborgarskap är faktorer som i stor utsträckning påverkar möjligheten att den tidsbegränsade anställningen leder till fast jobb. För andra grupper är det mer troligt att den tidsbegränsade anställningen är en återvändsgränd. Säsongsanställda, behovsanställda, kvinnor, personer med låg utbildning samt utländska medborgare löper större risk att den tidsbegränsade anställningen varvas med andra tidsbegränsade anställningar och perioder av arbetslöshet. Mitt emellan finns projekt-, vikariat- och objektsanställningar, som varken utgör språngbräda eller innebär segmentering.

De tidsbegränsade anställningarna är av helt olika karaktär och fyller helt olika funktion för arbetsgivaren. Ett centralt resultat i studien är att de typer av tidsbegränsade anställningar som används i syfte att kunna variera produktionens volym efter efterfrågan, innebär en risk för segmentering. Det är främst säsongs- och behovsanställda som riskerar att utgöra en ständig buffert för arbetsgivarnas varierande behov av personal. Studien visar också att det är stora skillnader mellan tidsbegränsat anställda kvinnors och mäns möjligheter att övergå till fast jobb. När alla andra faktorer hålls konstanta, har kvinnor ungefär hälften så stor chans att övergå till fast jobb under en tvåårsperiod.