Om sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar

Arbetsgivaravgiften för individer i åldrarna 19-25 sänktes 1 juli 2007 med ungefär 10 procentenheter, från 31 procent. Reformen utvidgades den 1 januari 2009 till att omfatta individer upp till 26 år, och avgiften sänktes då ytterligare 5 procentenheter. Syftet med reformen var att öka sysselsättningen bland unga.

De sänkta arbetsgivaravgifterna innebar dels att ungdomar blev billigare att anställa i förhållandet till äldre, dels att arbetsgivare som redan hade unga anställda fick lägre lönekostnader och därmed lägre produktionskostnader.

Tidigare studier av reformen har antingen undersökt sysselsättningseffekten av att unga blivit relativt billigare att anställa än äldre (substitutionseffekt), eller effekten på produktion och sysselsättning av att arbetsgivarnas lönekostnader minskat för de redan anställda (skaleffekt). Oavsett ansats pekar resultaten på ett betydande bortfall av skatteintäkter per skapat jobb. Detta återspeglar sannolikt att de flesta unga skulle ha fått jobb även utan reformen, vilket innebär att stödet i stor utsträckning riktades till anställningar som ändå skulle ha kommit till stånd.

Egebark och Kaunitz 

Reformen studerades först i en IFAU-rapport av Egebark & Kaunitz (2013). I denna studie skattades effekter genom att jämföra sysselsättningsutvecklingen bland de unga för vilka arbetsgivaravgifterna sänktes med sysselsättningsutvecklingen bland dem som precis blivit för gamla för att vara berättigade till nedsättningen. Studien skattade alltså en substitutionseffekt. Författarna fann att reformens första steg medförde att de ungas sysselsättning ökade med omkring två procent på kort sikt (fr.o.m juli 2007 t.o.m. december 2008). Det innebar att 6 000–10 000 jobb skapades tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna. Den andra sänkningen av arbetsgivaravgifterna år 2009 tycktes dock enligt analysen inte haft någon ytterligare effekt på sysselsättningen. Reformen ledde till att skatteintäkterna för 2008 minskade med 10 miljarder kr. Intäktsbortfallet per skapat jobb blev därmed mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor.

Saez, Schoefer och Seim

Saez m.fl. (2019) skattade både substitutions- och skaleffekter. De substitutionseffekter som skattades var i samma storleksordning som de effekter som skattades av Egebark och Kaunitz (2013). Intressant nog var de skattade sysselsättningseffekterna större i områden med högre ungdomsarbetslöshet.

Saez m.fl. (2019) fann också positiva skaleffekter: arbetsgivare som hade fler unga anställda redan före sänkningen ökade antalet anställda mer än företag med färre unga. Vidare fann de att både sysselsättning och löner ökade, både i målgruppen och bland äldre. Sammantaget tyder även analysen i Saez m.fl. på ett betydande bortfall av skatteintäkter per skapat jobb, om än något mindre än enligt analysen i Egebark & Kaunitz (2013).

Daunfeldt, Gidehag och Rudholm 

Daunfeldt m.fl. (2019) skattade också skaleffekter och fann att reformens första steg ökade den totala sysselsättningen med ungefär 18 000. Alla dessa jobb skapades dock inte i målgruppen, så de nya jobben för unga var färre än 18 000.

Skattebortfallet per skapat jobb, inklusive jobb för personer som var äldre än målgruppen, blev under alla omständigheter stort (440 000 kronor per jobb). Resultaten är dock betydligt mindre än Egebark & Kaunitz (2013) och Daunfeldt m.fl. (2019).

Referenser

Daunfeldt S-O, A Gidehag & N Rudholm (2019), How do firms respond to reduced labor costs? Evidence from the 2007 Swedish payroll tax reform, HFI Working Paper No 3.

Egebark J & N Kaunitz (2013), Do payroll tax cuts raise youth employment?, IFAU Working Paper 2013:27, Publicerad 2018 i Labour Economics 55, 163-177.

Saez E, B Schoefer & D Seim (2019), Payroll taxes, firm behavior, and rent sharing: Evidence from a young workers’ tax cut in Sweden, American Economic Review, 109(5), 1717–1763.