Brist på brådska – en översyn av aktivitetsersättningen

Förslaget innebär att aktivitetsersättningen avskaffas och ersätts av en ny, sjukersättning till unga (SU). Den nya ersättningen ska beviljas tillsvidare och endast till personer med helt nedsatt arbetsförmåga. Inga partiella ersättningar ska beviljas enligt utredningens förslag. Istället ska personer med partiellt nedsatt arbetsförmåga få hjälp med olika insatser hos arbetsförmedlingen.

Utredningen har helt rätt i att ökningen av antalet personer med aktivitetsersättning är oroväckande. Frågan som utredningen ställer är om systemet med aktivitetsersättning inte varit tillräckligt aktiverande och därför inte ökat unga funktionshindrades chanser till arbete i tillräcklig utsträckning. Särskilt som ökningen i antalet personer med aktivitetsersättning inte motiveras av en motsvarande ökning i antalet funktionshindrade. Mot denna bakgrund är det viktigt att systemet med aktivitetsersättningen ses över.

Däremot anser IFAU att det inte är helt klart att införandet av endast en hel tillsvidareersättning är den bästa lösningen. Det kanske inte är ersättningens utformning i sig som är problemet utan kanske att fel insatser, eller kanske avsaknaden av sådana, riktats till unga funktionshindrade. Med andra ord, det är inte nödvändigtvis själva utformningen som gör ersättningen ”inaktiv”. En möjlighet är istället att ha kvar nuvarande aktivitetsersättning men att utformningen och inriktningen på de ansvariga myndigheternas insatser ses över. Tyvärr vet forskningen i dagsläget väldigt lite om effekterna av insatser till unga funktionshindrade. Därför kan vi inte heller göra en bedömning av fördelar och nackdelar med att Arbetsförmedlingens ansvar blir större.

Utredningens förslag bygger i stor utsträckning på att graden av arbetsförmåga kan bedömas och prognostiseras exakt. Frågan är om det överhuvudtaget går att hitta ett sätt att perfekt mäta och prognostisera arbetsförmåga. Även om det skulle vara möjligt är frågan vilka resurser ett sådant mätinstrument skulle ta i anspråk. För vissa riktigt grava funktionshinder är bedömningen förmodligen mindre komplicerad. Men i många fall finns det en gråzon, i synnerhet när det gäller att bedöma om arbetsförmågan är permanent nedsatt. I dessa fall är det kanske önskvärt att ha ett system som det nuvarande där arbetsförmågan omprövas med intervaller om tre år.

Problemet med att bedöma graden av nedsatt arbetsförmåga kan också motivera förekomsten av partiella ersättningar. I många fall är kanske det bästa sättet att pröva arbetsförmågan hos individen att under en period arbeta deltid med utfyllnad från socialförsäkringssystemet. Denna möjlighet finns idag men inte i det system som utredningen föreslår.

Vi anser precis som utredning att frågan om ersättning till personer som aldrig kan arbeta behöver utredas vidare. Eftersom försäkringarna bygger på inkomstbortfallsprincipen kan den ekonomiska situationen i ett livscykelperspektiv blir särskilt svår för dessa personer så som det nuvarande systemet är utformat. 

I detta ärende har generaldirektören Peter Fredriksson beslutat. Peter Skogman Thoursie har varit föredragande.