IFAU

Förslaget innebär att en tidsgräns sätts på hur länge sjukpenning kan utbetalas. Individer som uppburit sjukpenning längre än 364 dagar under en ramtid av 450 dagar kan efter ansökan erhålla förlängd sjukpenning. Ersättningsnivån för den förlängda sjukpenningen föreslås vara 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vidare föreslås en begränsningsregel för ersättning från den förlängda sjukpenningen. Innebörden av denna är att om annan ersättning utges i samband med att förlängd sjukpenning utbetalas så skall ersättningen från försäkringskassan minskas med de extra ersättningarnas storlek.

Sammanfattning av IFAU:s ståndpunkter

Forskningen tyder på att incitament spelar roll för längden på sjukfrånvaron: ju generösare ersättning desto längre frånvaro.
Detta samband gäller både ersättning från det ordinarie sjuförsäkringssystemet och kollektivavtalade ersättningar.
Resultaten i forskningslitteraturen är inte direkt överförbara till föreliggande förslag, eftersom de förändringar som föreslås gäller i huvudsak från dag 365 och framåt (kortare fall kan påverkas om de infaller under ramtiden).

Extra kompensation vid sjukfrånvaro

Under vissa perioder med sjukpenning kan individen få extra kompensation från arbetsgivaren (vanligtvis enligt kollektivavtal), från kollektivavtalade försäkringar samt från privata försäkringar.

De flesta anställda täcks av kollektivavtal som ger dem 10 procentenheters extra kompensation från dag 15 till dag 90 i sjukfrånvaron. Privatanställda arbetare samt primär- och landstingskommunalt anställda får även extra kompensation på 10 procentenheter under dag 91 till dag 360 enligt AGS och AGS-KL. Efter dag 360 i sjukfrånvarofallet finns inga kollektivavtalade extra ersättningar över den ersättning som utges av sjukförsäkringen vid inkomster under 7,5 basbelopp per år.

Vidare så har flertalet avtalsområden extra kompensation över taket i försäkringen (för inkomster ovan 7,5 basbelopp per år) upp till den procentuella ersättningsnivå som ges för inkomster under taket. Dessa berörs ej av förslaget.

På försäkringsmarknaden erbjuds privata försäkringar både i individuell- och gruppform, vars ersättning vanligtvis gäller även för sjukfall som är längre än 364 dagar. Dessa försäkringar ger extra kompensation vid sjukfrånvaro i olika grad, men maximalt mellanskillnaden av vad som fås av försäkringskassan plus kollektivavtalade ersättningar och den befintliga begränsningsregeln i sjukpenningen (om ersättningen överstiger 90 procent av lönen så reduceras sjukpenningen med motsvarande belopp). Normalt så görs en hälsoprövning vid tecknandet av och fastställandet av premien för privata försäkringar, vilken kan leda till att försäkring ej kan tecknas eller att den beviljas med ändrade villkor. Flertalet av de privata försäkringarna ersätter inte vissa sjukdomar (åtminstone inte inom en viss karenstid); bland dessa finns psykiska sjukdomar, utmattningssyndrom, smärtsymptom, fibromyalgi samt amalgam- och elöverkänslighet. Vissa av försäkringsbolagen ersätter ej heller nedsatt arbetsförmåga som förorsakas av vissa former av idrottsutövande eller personer som har vissa riskfyllda yrken.

Ersättningsnivåns storlek och sjukfrånvaro

Tidigare forskning har påvisat att ersättningens storlek påverkar sjukfrånvaron: högre ersättning ger högre sjukfrånvaro. Tre studier av sjukfrånvaro hos svenska arbetare har publicerats av Per Johansson och Mårten Palme. Deras studie (publicerad 1996) av sjukfrånvaron bland anställda arbetare visar att den direkta kostnaden av att vara frånvarande har en negativ effekt på antalet ersatta sjukdagar för män, medan för kvinnor erhålls ett motstridigt resultat. I den andra studien, publicerad 2002, visar de på att ökad kostnad av att vara frånvarande minskar både antalet sjukfall och längden på perioderna av sjukfrånvaro. I den studie som Johansson och Palme publicerat 2005 analyseras effekten av reformen i sjukförsäkringen den 1 mars 1991 som ledde till lägre ersättningsnivåer vid sjukdom. Resultaten visar att reformen minskade antalet sjukfall och att sannolikheten att återgå i arbete ökade under de första dagarna av sjukfallet.

Henreksson och Persson (2004) studerar effekterna av förändringar i sjukförsäkringssystemet på det genomsnittliga antalet sjukfrånvarodagar per person och år i Sverige från år 1955 till 1999. De finner att de flesta reformer signifikant påverkar sjukfrånvarodagarna. Då sjukförsäkringen blev mer generös ökade antalet sjukdagar och då den blev mindre generös minskade antalet sjukdagar. Lidwall m fl (2004) finner i en liknande studie av genomsnittligt antal sjukdagar per person i en tidsserie från 1955 till 2002 att vissa av reformerna i sjukförsäkringssystemet har haft en signifikant effekt på antal sjukdagar. Lidwall m fl gör även en separat analys av antalet långa sjukfall varje månad och finner signifikanta effekter av de reformer i sjukförsäkringssystemet som innebar mer restriktiv ersättning.

Extra kompensation och effekten på sjukfrånvaron

I en IFAU-rapport (Hesselius och Persson, 2007) studeras effekten på sjukfrånvaron av kompletterande försäkringar. Efter borttagandet av begränsningsregeln efter dag 90 i sjukfrånvaron i januari 1998 så tecknades avtal om en kompletterande ersättning vid sjukfrånvaro för primär- och landstingskommunalt anställda på 10 procent av lönen. Resultaten i rapporten visar att den ökade ersättningsnivån, som blev resultatet av återinförandet av den kompletterande ersättningen från kollektivavtalade sjukförsäkringar - för anställda i den kommunala sektorn ökade längden på sjukfrånvaron med i genomsnitt 4,7 dagar. Analysmetoden som använts tar hänsyn till permanenta skillnader (t ex arbetsuppgifter) mellan kommunal och statlig sektor samt förändringen inom sektorerna vad gällande t.ex. kön, ålder och inkomst mellan åren för analysen. Som känslighetsanalys studeras i rapporten sjukfrånvaro kortare än 91 dagar samt längre än 360 dagar, d v s där kommunal och statlig sektor hade samma villkor. Ingen skillnad vad gällande sjukfrånvaro kan påvisas mellan 1997 och 1999 för dessa sjukskrivningslängder. Vidare så görs analyser för längre tidsperioder; utnyttjas data för perioden 1995 – 2001 finner man en effekt på 4,3 dagar. Även fallet där man tillåter att sjukfrånvaroutvecklingen är olika mellan sektorerna har studerats, vilket ger en effekt på 5,0 dagar.

Slutsats

Den extra kompensationen för kommunalt anställda som infördes i slutet av 1998 gav en ökning av sjukfrånvaron inom gruppen. Ett införande av begränsningsregel för frånvaro längre än 364 dagar kan potentiellt leda till en minskning av frånvaron.

I detta ärende har generaldirektören Peter Fredriksson beslutat. Patrik Hesselius har varit föredragande.

Referenslista

Henrekson M. och Persson M. 2004, "The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System", Journal of Labor Economics, 22(1), pp. 87-113.
Johansson P. och Palme M. 1996, "Do economic incentives affect work absence? Empirical evidence using Swedish data", Journal of Public Economics 59, pp. 195-218.
Johansson P. och Palme M. 2002, "Assessing the effect of public policy on worker absenteeism", Journal of Human Resources 37(2), pp. 381-409.
Johansson P. och Palme M. 2005, "Moral hazard and sickness insurance", Journal of Public Economics, 89, 1879-1890.
Lidwall U., Marklund S. och Skogman Thoursie P. (2004), "Utvecklingen av sjukfrånvaron i Sverige" i Gustafsson R. Å. and Lundberg I. (redaktörer), Arbetsliv och Hälsa 2004, Stockholm: Arbetslivsinstitutet, pp. 173-193.