Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft

Sammanfattande bedömning

IFAU kommenterar de delar av betänkandet som har tydlig koppling till vårt verksamhetsområde. Våra huvudsakliga synpunkter:

• Arbetsmarknadspolitiken borde ha fått ett större utrymme i betänkandet

• IFAU avstyrker i huvudsak de antydningar som finns om att eventuellt föra över vissa delar av arbetsmarknadspolitiken till regionkommunerna

• Vi är positiva till förslaget om att regionkommunerna bör vara färre än dagens län och att arbetsmarknadsregioner i stor utsträckning bör styra hur regionerna delas in

• Vi ställer oss mycket tveksamma till de idéer som finns om att låta regionala intressen delvis styra inriktning på forskning

• Vi tror att det är positivt om normstyrningen stärks, men samtidigt är det viktigt att inte alltför lättvindligt avfärda andra former av styrning

• Vi tillstyrker i huvudsak förslaget om att stärka kunskapsstyrningen, men manar samtidigt till försiktighet då många beslut inom skola, socialtjänst och andra välfärdsområden även i fortsättningen måste få handla om värderingar

• Slutligen vill vi betona att tillräckliga resurser måste ges till forskning, utvärdering och uppföljning för att kunskapsstyrningen ska vara möjlig. Dessutom krävs tydliga strategier för att säkerställa nödvändig dokumentation och data

Avgränsning av svaret

IFAU:s primära kompetens är arbetsmarknadsfrågor, uppföljning/utvärdering och forskning. SOU 2007:10 är omfattande och berör endast i begränsad utsträckning och indirekt dessa områden. Vi har därför valt att endast kommentera de frågor där vi tycker oss se en direkt koppling till vårt verksamhetsområde.

Arbetsmarknadspolitik

SOU 2007:10 handlar inte om arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadens funktionssätt i särskilt stor utsträckning, trots att arbetsmarknadspolitik ingår i utredningens definition av regional utveckling (t ex s 178–179). Vi har två synpunkter angående detta. För det första menar vi att utredningen borde ha analyserat arbetsmarknadspolitiken mer då detta område kan ha betydelse för regional utveckling. För det andra antyds på några ställen att man kan tänka sig att på sikt föra över vissa delar av arbetsmarknadspolitiken till de nya regionkommunerna (t ex på s 199). Vi ställer oss tveksamma till en sådan delegering av ansvar och resurser. Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken har ett nationellt perspektiv, bl a för att arbetskraftens geografiska rörlighet inte ska minska. Ett annat skäl är att det har visat sig svårare att följa upp och utvärdera verksamhet som bedrivs på kommunal och regional nivå. Erfarenheterna från det s k frilänsförsöket inom arbetsmarknadspolitiken var t ex inte särskilt goda (Persson & Johansson 2000).

De nya regionkommunerna

IFAU har inga synpunkter på antalet regionkommuner eller hur indelningen bör göras, utom att det förefaller bra att satsa på färre regioner än det nuvarande antalet. Att arbetsmarknadsregioner får utgöra en central grund för indelningen verkar också högst befogat.

Forskning och eftergymnasial utbildning

I utredningen påpekas på flera ställen vikten av ett universitet finns i varje region. Man antyder även att man kan komma föra över resurser från forskningspolitiken till regionkommunerna, samt att regionkommunerna ska få ansvaret för viss eftergymnasial utbildning (se t ex s 199–200, 215).

IFAU vill betona att forskningen bör ha stor frihet och inte styras från regionkommunerna; det är inte rimligt att låta regionala intressen avgöra inriktningen. Att föra över forskningsmedel från staten till denna nivå är därför knappast lämpligt. Givetvis bör inte heller universiteten ha regionalt fokus vare sig i utbildning eller i forskning.

Normstyrning och kunskapsstyrning

I utredningen föreslås att den statliga styrningen ska inriktas mot normering, d v s att man ska försöka undvika andra former av styrning än lagar och förordningar (se t ex s 93). Det är mycket möjligt att det är ett bra förslag. Men här vill vi påpeka två saker: För det första vet vi egentligen väldigt lite om effekterna av olika typer av styrning. Det kan vara så att andra former av styrning många gånger är bättre. Att låsa sig alltför mycket för normstyrning verkar således inte förnuftigt. Det behövs mycket mer forskning. För det andra är det svårt, eller åtminstone väldigt omständligt, att kodifiera allt i lagar och förordningar. Att komplettera med andra styrformer kommer därför säkerligen fortfarande att vara nödvändigt.

Ett annat förslag handlar om att föra in mer kunskapsstyrning i offentlig sektor, d v s att väldokumenterad kunskap (forskning, utredningar etc) ska tas tillvara i större utsträckning (t ex s 98–102). Som en myndighet med ett utvärderande uppdrag tycker IFAU att detta i huvudsak är bra. Att data samlas in systematiskt, sammanställs och utgör ett mer centralt beslutsunderlag är också av godo (se t ex Hemström & Martinson 2002).

Men vi har även viktiga synpunkter. Precis som det går att läsa i SOU 2007:10 är en central förutsättning för kunskapsstyrningen att det går att dra ”slutsatser om att ett visst handlande eller en viss åtgärd ger en önskad effekt” (s 99). Sjukvården är ett område där man sedan tidigare använder forskning i hög grad, men i betänkandet menar man att det skulle vara möjligt med mer kunskapsstyrning inom socialtjänsten och skolan. Det är tveksamt om kunskapsläget verkligen är så gott. Beslut inom välfärdssektorn handlar i mångt och mycket om värderingar och om att balansera olika värden. Att reducera politikernas roll (och kanske även tjänstemännens) vore därför olyckligt, inte minst utifrån ett legitimitetsperspektiv. Vi ställer oss positiva till kunskapsstyrning men menar att en alltför stor tilltro till metoden inte är befogad.

För att kunskapsstyrningen ska vara möjlig vill IFAU också betona värdet av att forskning, samt utvärderings- och uppföljningsverksamhet på alla nivåer ska få tillräckligt med resurser. Det är också viktigt att dokumentation och data säkerställs och görs lättillgänglig. Tidigare erfarenheter visar att detta kan vara problematiskt när befogenheter och ansvar decentraliseras till lägre nivåer (t ex Persson & Johansson 2000). Problemen med uppföljning och utvärdering inom subnationella enheter har också uppmärksammats i internationell forskningslitteratur (t ex Sanderson 2001). Här krävs alltså tydliga strategier och regleringar som möjliggör studier av hög kvalitet.

IFAU håller med utredningen om att utvärderingsuppdrag bör läggas på utomstående aktörer (s 221). För att säkerställa utvärderingar av hög kvalitet bör det vara frågan om ett fåtal aktörer med specialistkompetens om regionalt utvecklingsarbete.

I detta ärende har generaldirektören Peter Fredriksson beslutat. Fil Dr Martin Lundin och Pol mag Sara Martinson har varit föredragande.

Referenser

Hemström, M & S Martinson. 2002. ”Att följa upp och utvärdera arbetsmarknadspolitiska program.” Rapport 2002:1 Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Uppsala.
Persson, K & E Johansson. 2000. ”Friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel. Slutrapport.” Rapport 2000:1, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Uppsala.
Sanderson, I. 2001. ”Performance management. Evaluation and learning in ’modern’ local government.” Public Administration 79(2):297–313.