Promemorian Ersättning för höga sjuklönekostnader

IFAU har i huvudsak tre kommentarer i detta ärende.

I promemorian diskuteras potentiella effekter av en föreslagen modifiering av högkostnadsskyddet. En faktor som förbigås är att incitamenten för små arbetsgivare att få tillbaka anställda som är sjukskrivna i arbete ökar om deras sjuklönekostnader minskar.

Argumentet att små arbetsgivare lever med en risk och sårbarhet som gör att de har incitament att hålla sjukfrånvaron nere trots generösare ersättningsnivåer kan användas även när det gäller deras anställningsvilja: kostnaden i form av svårersättligt produktionsbortfall i samband med sjukfrånvaro kan tänkas vara så pass hög bland små arbetsgivare att de trots generösare högkostnadsskydd har incitament att anställa personer med låg risk för sjukfrånvaro. Utifrån befintlig kunskap är det inte uppenbart att lägre sjuklönekostnader bland små arbetsgivare leder till samhällsekonomiska vinster.

Det presenterade förslaget innebär också en försämring för större arbetsgivare, vilket inte diskuteras i promemorian trots att många människor arbetar åt stora arbetsgivare och därmed indirekt berörs. 

Kunskapsläget

Högkostnadsskyddet minskar arbetsgivarnas sjuklönekostnader i händelse av särskilt hög sjukfrånvaro bland de anställda. Utifrån ekonomisk teori kan man förvänta sig både positiva och negativa samhällsekonomiska effekter av arbetsgivarnas medfinansieringsansvar vid sjukfrånvaro. En positiv effekt är att arbetsgivarnas incitament att förbättra arbetsmiljön och därmed förebygga sjukfrånvaro förstärks. Negativa effekter är dels att arbetsgivarna blir mindre villiga att anställa personer som löper risk för sjukskrivning, dels att arbetsgivarnas vilja att få tillbaka sjukskrivna personer i arbete minskar eftersom tidigare sjukskrivning är en riskfaktor för framtida sjukfrånvaro med sjuklönekostnader.

Kunskapsläget om hur företag agerar vid medfinansieringsansvar är knapphändig. Vad vi vet är att arbetsmiljön är en viktig orsakskälla till sjukfrånvaro (OECD 2010) och det kan därför antas viktigt att ge arbetsgivare incitament att förebygga sjukfrånvaro via god arbetsmiljö. Det är också väl belagt att sjukfrånvaron generellt är lägre ju mindre arbetsgivaren är (Lindgren, 2012), vilket är det viktigaste belägget för att nuvarande högkostnadsskydd missgynnar små arbetsgivare. Orsaken till denna observation är däremot inte belagd, d.v.s. vi vet inte om små arbetsgivare är bättre på att förebygga sjukfrånvaro eller om de rekryterar friskare personer. När det gäller företagens anställningsvilja vet vi från en studie baserad på hypotetiska valsituationer att arbetsgivare väljer bort personer med historisk sjukfrånvaro och att medfinansieringsansvar hämmar anställningsviljan (Eriksson, Johansson och Langenskiöld, 2012). Det finns en studie som explicit studerar effekterna av medfinansiering: Fevang et al. (2014). De studerar effekterna av slopandet av medfinansieringsansvaret för gravida i Norge och de finner att, bland gravida, ökade sjukfrånvaron med 10 procent, återgången i arbete från sjukfrånvaro ökade med 12 procent och övergången från studier till arbete (där en stor andel gravida återfinns) ökade med 1,5 procent.

Utifrån ovan nämnda resultat kan vi alltså förvänta oss att förändringen av högkostnadsskyddet leder till följande konsekvenser för små arbetsgivare: sjukfrånvaron bland anställda ökar, återgången i arbete bland sjukskrivna påskyndas och fler personer anställs. Vad som däremot är svårare att avgöra är vilken av dessa effekter som dominerar och vad den samhällsekonomiska nettoeffekten blir. Den samhällsekonomiska konflikten mellan potentiellt högre sjukfrånvaro och minskade hinder för nyanställning lyfts fram i promemorian och resonemanget landar i att vinsten med det senare troligen överväger. Anledningen som framförs är att små arbetsgivare, i jämförelse med större och oavsett högkostnadsskyddet, har mindre skalfördelar och utjämningsmöjligheter och därför starkare incitament att hålla sjukfrånvaron nere. Samtidigt förväntas små arbetsgivare anställa fler personer eftersom kostnaderna förknippade med eventuell framtida sjukfrånvaro minskar.

Argumentet att små arbetsgivare lever med en risk och sårbarhet som gör att de har incitament att hålla sjukfrånvaron nere trots generösare ersättningsnivåer kan användas även när det gäller anställningsviljan; produktionsbortfallet vid sjukfrånvaro kan vara större än sjuklönekostnaden, vilket troligtvis är något som beaktas vid anställningsbeslut. Det är därför rimligt att anta att små arbetsgivares brist på skalfördelar gör dem mer benägna än stora arbetsgivare att både hålla sjukfrånvaron bland anställda nere och rekrytera personer med låg risk för framtida sjukfrånvaro. Om så är fallet är det tveksamt om små arbetsgivare kommer att anställa fler personer om de får generösare högkostnadsskydd.

Förslaget innebär ett bättre försäkringsskydd för små arbetsgivare men också ett sämre skydd för stora arbetsgivare. För stora arbetsgivare kan vi förvänta oss motsvarande effekter som för små arbetsgivare men i motsatt riktning: att sjukfrånvaron bland anställda minskar, att viljan att få tillbaka sjukskrivna i arbete hämmas och möjligen också att anställningsviljan minskar. Denna grupp utgör en liten andel av berörda arbetsgivare men omfattar en inte oväsentlig andel anställda.

I promemorian nämns inte den potentiella effekt reformen kan tänkas ha på återgången i arbete bland sjukskrivna. Arbetsgivare har idag, i jämförelse med många andra jämförbara länder, svaga incitament att få tillbaka sjukskrivna i arbete (Johansson et al. 2010) och högkostnadsskyddet kan här tänkas ha betydelse; förbättrat skydd kan tänkas påskynda återgång i arbete (gäller små arbetsgivare i förslaget) medan sämre skydd kan tänkas få motsatt effekt (gäller stora arbetsgivare i förslaget).

I detta ärende har generaldirektören Olof Åslund beslutat. Fil.dr. Erica Lindahl har varit föredragande.