Förstärkt nedsättning av socialavgifter

Promemorians förslag

Avdraget vid beräkningen av egenavgifter höjs med 2,5 procentenheter till 7,5 procent av avgiftsunderlaget och det maximala avdragsbeloppet höjs från 10 000 kr till 15 000 kr per år.

Förutsättningar för avdraget är att

• egenavgifterna efter avdraget inte understiger ålderspensionsavgiften
• den avgiftsskyldige under beskattningsåret har fyllt 26 men inte 65 år
• den avgiftspliktiga inkomsten av näringsverksamhet överstiger 40 000 kr. 

Sammanfattning av IFAU:s synpunkter

En sänkning av egenavgifterna gör egenföretagande mera attraktivt, både i förhållande till andra former av sysselsättning och i förhållande till arbets­löshet. Forskning tyder på att en nedsättning kan ha en positiv effekt på antalet egenföretagare. Eftersom den föreslagna nedsättningen är mycket liten kan dock dess effekter förmodas bli mycket små.

Bland dem som startar nya egenföretag som bisyssla till anställning torde syssel­sättningseffekten vara försumbar. Möjligheterna till ökad sysselsättning är större bland arbetslösa och lågutbildade, men i dessa grupper är varaktig­heten i egenföretagandet osäker.

Bland dem som redan är egen­företagare finns det ingen anledning att förvänta sig positiva sysselsättningseffekter. I dessa företag kommer nedsättningen i huvudsak att fungera som en inkomstförstärkning. Däremot kan nedsättningen marginellt bidra till mindre negativa sysselsättningseffekter genom att reducera risken för att egenföretag avvecklas.

Tidigare forskning avseende sysselsättningseffekter

Utifrån IFAU:s perspektiv är det naturligt att fokusera på förslagets syssel­sättningseffekter. Det finns inga svenska forskningsstudier av effekterna av just sänkta egen­avgifter. Speciellt saknas en utvärdering av den nedsättning av egenavgifterna med 5 procentenheter som genomfördes 2010. Bennmarker m.fl. (2009) har dock analyserat effekterna av sänkta arbetsgivar­avgifter (i företag med minst en anställd). Den analysen baseras på en sänkning ca 4 ggr större än den nu aktuella. Bland de redan existerande företagen ökade de anställdas löner något men några sysselsättningseffekter uppstod inte. Däremot fann man att en sänkning av arbetsgivar­avgifterna med 1 procentenhet resulterade i en ökning av antalet företag med 0,3 procentenheter. 

Det första resultatet i Bennmarker m.fl. (op.cit.) stöds av många internationella vetenskapliga studier och torde vara oproblematiskt att tillämpa här. Detta gäller särskilt som möjligheterna till förändringar av arbetsinsatsen är större i företag med flera anställda än bland egenföretagare. Slutsatsen blir alltså att nedsättningen av egenavgiften inte kan förväntas höja sysselsättningsgraden bland de redan existerande egenföretagen. Det bör dock påpekas att nedsätt­ningen marginellt kan bidra till att minska risken för en sänkning av syssel­sättnings­graden och möjligen också sänka risken för avveckling av företaget. 

När det gäller tillämpligheten hos det andra resultatet i Bennmarker m.fl. (op.cit.) kan noteras att Hammarstedt (2009) finner att valet att bli egen­företagare påverkas av förväntade kostnader och intäkter förknippade med egen­företagande, i likhet med vad som gäller företag med anställda. En sänkning kan därför förväntas ha en positiv inverkan på antalet egen­företag. När det gäller storleken på effekten bör först noteras att egenföretagande och verksamhet i företag med anställda är olika till sin natur, vilket gör att en direkt tillämpning av resultaten i Bennmarker m. fl. (op.cit) är behäftad med osäkerhet. Det finns dock ett institutionellt skäl att tro att effekten inte torde vara mindre än effekten av en motsvarande sänkning av arbets­givaravgifterna på etablerandet av företag med minst en anställd. Skälet är att de senare ofta drivs som aktiebolag, vilka är både dyrare och krångligare att etablera än vad det är bli egenföretagare med enskild firma. För att bilda ett aktiebolag krävs t.ex. en insats på minst 100 000 kr i aktiekapital, medan egenföretagandet inte kräver något insats­kapital alls. 

Oavsett hur många egenföretag som nybildas finns det dock anledning att tro att sysselsättningseffekterna kommer att bli mycket begränsade. Skälet är karaktären på merparten av de svenska egen­företagen. Av promemorian framgår att av de ca 180 000 enskilda närings­idkarna är det endast knappt hälften som kan räkna med maximal nedsättning, d.v.s. som har en årlig brutto­lönesumma på minst 200 000 kr. Detta beror i sin tur på att verksam­heterna i många av de svenska egenföretagen är bisysslor, för individer vars primära försörjningskälla utgörs av anställning. 

I den utsträckning sänkningen av egenavgiften leder till nya egenföretag för utförandet av bisysslor kommer sysselsättningen knappast att påverkas. För det första torde en icke försumbar del av bisysslorna utföras inom ramen för individernas respektive anställningar. För det andra är det känt att bland individer med högre inkomster påverkas arbetsutbudet förhållandevis lite av sänkt inkomstskatt, vilket i detta fall kan översättas med sänkt egenavgift; se Hansson och Stuart (1985). Och individer med högre inkomster är över­representerade bland dem med bisysslor.

Det finns dock två (delvis överlappande) grupper inom vilka sänkningen kan antas leda till positiva sysselsättningseffekter. Den ena utgörs av de arbetslösa. En studie på svenska data av von Greiff (2009) visar att arbetslösa har högre sannolikhet att bli egenföretagare än sysselsatta. Den andra gruppen är de lågutbildade. Ett resultat i Svaleryd (2013) är att bland svenska låg­utbildade, särskilt lågutbildade kvinnor, ökar egenföretagandet under lågkonjunktur­perioder. För båda grupperna kommer en sänkning av egenavgifterna att ytterligare öka intresset för att bli egenföretagare. Resultaten i dessa båda studier avser dock benägenheten att bli egenföretagare – företagens varaktighet har inte analyserats. Om deras livslängd är kort är detta detsamma som att sysselsättningseffekterna är kortsiktiga.

Uppföljning och utvärdering

Som IFAU påpekade i sitt remissvar på nedsättningen 2010 skulle det i princip vara möjligt att utvärdera nedsättningen genom att jämföra individer som ligger precis inom det åldersintervall som omfattas av nedsättningen med individer som ligger precis utanför. Mera precist: sysselsättningsutvecklingen hos 26-åringar som omfattas av nedsättningen skulle kunna jämföras med syssel­sättnings­utvecklingen hos 25-åringar, som inte omfattas, och på motsvarande sätt skulle 64-åringar kunna jämföras med 65-åringar. Eftersom 25-åringar och många 65-åringar också har sänkta egenavgifter är dessa jämförelser dock svåra att genomföra i praktiken. 

En uppföljning av hur reformen påverkar utvecklingen av antalet registrerade egna företag är dock möjlig att göra. I detta sammanhang kan noteras att i den promemoria som låg till grund för nedsättningen av egenavgifterna med 5 procent­enheter år 2010 uppskattades antalet enskilda näringsidkare som berördes av förslaget till 190 000. Motsvarande antal i föreliggande promemoria är 180 000. Att antalet har minskat med 10 000 utesluter naturligtvis inte att nedsättningen med 5 procentenheter kan ha haft en positiv inverkan på nybildningen av egenföretag men i så fall har nybildningen mer än motverkats av andra förhållanden som påverkar startandet av nya egenföretag. 

I detta ärende har generaldirektören Olof Åslund beslutat. Ställföreträdande generaldirektören Erik Mellander har varit föredragande.