Forskningsområden
  •  
Visa Ämnen

Lärande som policy

Sammanfattning av Rapport 2016:22

Många aktörer kämpar om att få inflytande över det svenska skolsystemet: skola, huvudmän, fackliga organisationer, politiker, lärarutbildningen, akade­miker (pedagoger) med flera. I texten analyseras framväxten av ett sätt att se på lärande som har haft betydelse för att legitimera lärarkårens förlust av pro­fes­sionell autonomi. Sedan 1990-talet har vad som kallas påtvingad professio­nalism vuxit fram som en viktig policystrategi: någon utanför pro­fessionen gör anspråk på att definiera vad professionens kärnvärden handlar om. Lärande­begreppet har sedan 1980-talet vandrat från en inomvetenskaplig kontext till en policykontext, och i den policyträngsel som har vuxit fram i skolsystemet är lärarkårens roll som policyaktör trängd. Analysens syfte är att lyfta ut en aspekt eller begrepp som är centralt för lärarkårens kärnverksamhet, lärande, och beskriva detta begrepps transformation i andra sammanhang än de inom­vetenskapliga och hur den nya kontexten bidragit till att legitimera lärar­kårens låga autonomi. Inom pedagogiken utvecklades under 1970- och 80-talen en ny förståelse av lärande som banade vägen för policyformuleringar som har fått betydelse för lärarnas autonomi. Skolreformer och lärarutbildningsreformer har de senaste decennierna karakteriserats av att förväntningar och krav på lärarna har ökat eftersom varje ny reform har adderat nya förväntningar snarare än ersatt dem från tidigare reformer. Lärarnas låga självvärdering av professionell autonomi kan förstås som ett systemfel i det sätt som skolförändringar har genomförts: policyinitiativ har tagits utifrån förväntningar på vad lärarna ska vara och vad de ska göra, inte utifrån deras erfarenheter.


Publicerad av:

Monica Fällgren

Senast uppdaterad:

2016-12-20