Ungdomsprogram för att stödja övergången från skola till arbete vanligare i Sverige än utomlands

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inriktade mot ungdomar – ungdomsprogram – var vanligare i Sverige i mitten på 1990-talet, än i andra europeiska länder. De svenska programmen omfattade också större grupper och var i högre utsträckning inriktade på arbetspraktik än utbildning. Detta framgår av en IFAU-studie där före detta gymnasielever i fem europeiska länder följs upp ett år efter skolan.

Publicerades: 06 juli 2010
Författare: Lena Schröder, Och

Vilka problem som uppstår vid övergången från skola till arbetsmarknad beror dels på hur regelverket för ungdomar ser ut på arbetsmarknaden, dels på i vilken mån skola och arbetsliv aktivt samarbetar för att underlätta övergången. Genom att jämföra olika länder kan man bilda sig en uppfattning om vilka krav olika förhållanden ställer på att det finns särskilda ungdomsprogram och vilken inriktning dessa program bör ha. 

Data och metod

Studien bygger på jämförbara enkätdata för fem länder – Frankrike, Irland, Neder­länderna, Skottland och Sverige – avseende något av åren 1995, 1996 eller 1997. Enkäterna har riktats till urval av elever ett år efter att de har slutat på gymnasiet. Det insamlade materialet innehåller uppgifter om elevernas utbildningsnivå, deras familje­bakgrund samt om de har deltagit i ungdoms­program och, i så fall, i vilka.

Länderna har klassificerats utefter två dimensioner: i) hur reglerade deras arbets­marknader är och ii) hur starka länkar de har mellan skola och arbetsliv. Dimension
i) mäts i termer av möjligheter till prov- och korttidsanställningar, hur reglerad lönebildningen är och graden av anställningstrygghet. Dimension ii) beror på hur yrkesinriktade utbildningarna är och i vilken mån arbetsgivarna kan påverka utbildningens innehåll och uppläggning. Figur 1 visar hur länderna schematiskt kan beskrivas utefter dessa två dimensioner.

Analyserna har genomförts med hjälp av statistisk regressionsanalys. Först har sannolikheten att få jobb efter skolan skattats som en funktion av utbildning och familjebakgrund. Därefter har sannolikheten för deltagande i ungdomsprogram bland dem som inte fick jobb skattats, med samma förklaringsvariabler.

Resultat

Ungdomsprogram var vanligast i länder med starkt reglerade arbetsmarknader och med svaga länkar mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden – länder som Frankrike och Sverige.

I länder med omfattande regleringar har det varit vanligt med program inriktade på arbetspraktik. Även här utgör Frankrike och Sverige exempel, liksom Nederländerna.

I länder med svaga länkar mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden var ungdomsprogrammen istället ofta inriktade på yrkesutbildning. Så var fallet i Skottland, Irland och Frankrike. Sverige utgjorde här ett undantag eftersom Sverige, till skillnad från de andra länderna, saknar program som leder fram till certifierade yrkesutbildningar.

I alla länder utom Frankrike hade elevernas utbildning betydelse för om de deltog i ungdomsprogram. Utbildningens inverkan skilde sig dock mellan länder. I Neder­länderna var det framför allt de med teoretiskt inriktade utbildningar som deltog medan det i Skottland istället var de med yrkesinriktade utbildningar. I Sverige hade alla med avslutade gymnasieutbildningar högre sannolikhet för deltagande än de med oavslutade utbildningar, beroende på arbetsförmedlingarnas policy att uppmuntra de med oavslutade utbildningar att återgå till skolan, istället för att delta i program.

Föräldrarnas utbildning påverkade också deltagandet. I Frankrike och på Irland var sannolikheten för deltagande högre om pappan hade ett arbete. I Skottland hade arbete för såväl mamman som pappan en positiv effekt på deltagandet. För Sverige fann man ingen effekt av föräldrarnas arbetsmarknadssituation, kanske beroende på att de svenska uppgifterna om föräldrarna var inaktuella; de hänförde sig till år 1990 medan elevenkäten avsåg 1997.

Vilka problem som uppstår vid övergången från skola till arbetsmarknad beror dels på hur regelverket för ungdomar ser ut på arbetsmarknaden, dels på i vilken mån skola och arbetsliv aktivt samarbetar för att underlätta övergången. Genom att jämföra olika länder kan man bilda sig en uppfattning om vilka krav olika förhållanden ställer på att det finns särskilda ungdomsprogram och vilken inriktning dessa program bör ha.

 

Data och metod

Studien bygger på jämförbara enkätdata för fem länder – Frankrike, Irland, Neder­länderna, Skottland och Sverige – avseende något av åren 1995, 1996 eller 1997. Enkäterna har riktats till urval av elever ett år efter att de har slutat på gymnasiet. Det insamlade materialet innehåller uppgifter om elevernas utbildningsnivå, deras familje­bakgrund samt om de har deltagit i ungdoms­program och, i så fall, i vilka.

Länderna har klassificerats utefter två dimensioner: i) hur reglerade deras arbets­marknader är och ii) hur starka länkar de har mellan skola och arbetsliv. Dimension
i) mäts i termer av möjligheter till prov- och korttidsanställningar, hur reglerad lönebildningen är och graden av anställningstrygghet. Dimension ii) beror på hur yrkesinriktade utbildningarna är och i vilken mån arbetsgivarna kan påverka utbildningens innehåll och uppläggning. Figur 1 visar hur länderna schematiskt kan beskrivas utefter dessa två dimensioner.

 

 

Figur 1: Schematisk beskrivning av arbetsmarknadsregleringar

och länkar mellan skola och arbete i de studerade länderna

       
  Textruta: flexibel          regleradTextruta: flexibel          reglerad
 
   

svaga                                                 starka                     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Analyserna har genomförts med hjälp av statistisk regressionsanalys. Först har sannolikheten att få jobb efter skolan skattats som en funktion av utbildning och familjebakgrund. Därefter har sannolikheten för deltagande i ungdomsprogram bland dem som inte fick jobb skattats, med samma förklaringsvariabler.


Resultat

Ungdomsprogram var vanligast i länder med starkt reglerade arbetsmarknader och med svaga länkar mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden – länder som Frankrike och Sverige.

I länder med omfattande regleringar har det varit vanligt med program inriktade på arbetspraktik. Även här utgör Frankrike och Sverige exempel, liksom Nederländerna.

I länder med svaga länkar mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden var ungdomsprogrammen istället ofta inriktade på yrkesutbildning. Så var fallet i Skottland, Irland och Frankrike. Sverige utgjorde här ett undantag eftersom Sverige, till skillnad från de andra länderna, saknar program som leder fram till certifierade yrkesutbildningar.

I alla länder utom Frankrike hade elevernas utbildning betydelse för om de deltog i ungdomsprogram. Utbildningens inverkan skilde sig dock mellan länder. I Neder­länderna var det framför allt de med teoretiskt inriktade utbildningar som deltog medan det i Skottland istället var de med yrkesinriktade utbildningar. I Sverige hade alla med avslutade gymnasieutbildningar högre sannolikhet för deltagande än de med oavslutade utbildningar, beroende på arbetsförmedlingarnas policy att uppmuntra de med oavslutade utbildningar att återgå till skolan, istället för att delta i program.

Föräldrarnas utbildning påverkade också deltagandet. I Frankrike och på Irland var sannolikheten för deltagande högre om pappan hade ett arbete. I Skottland hade arbete för såväl mamman som pappan en positiv effekt på deltagandet. För Sverige fann man ingen effekt av föräldrarnas arbetsmarknadssituation, kanske beroende på att de svenska uppgifterna om föräldrarna var inaktuella; de hänförde sig till år 1990 medan elevenkäten avsåg 1997.

Kontakt

För ytterligare information om uppsatsen, kontakta Lena Schröder på tel:
011-36 14 13, mobil: 0733-50 30 43 eller via e-post: lena.schroder@integrationsverket.se